Mitt hundliv

Jag har haft hundar i hela mitt liv, ibland flera åt gången. Den längsta tid jag varit utan hund var mellan 1999 och 2003. Under den tiden fanns det tyvärr ingen möjlighet att ha hund, men vi skaffade två katter, Jeppe och Tigge.

Eftersom så många har undrat så tänkte jag göra en liten presentation av de hundar jag haft.

Den första hunden i mitt liv var en schäfer som hette Max. Honom fick min pappa av sin arbetskamrat som inte kunde behålla honom. Då var Max 2 år och jag 1 år. Han var en underbar kompis och lydig som bara den. Max levde till han blev 11 år.

När jag var 9 år skildes mina föräldrar och Max flyttade med pappa. Jag sörjde mig fördärvad så när jag fyllde 10 köpte mamma en ny hund, en blandrastik (karelsk björnhund - schäfer, ev. någon mer ras) som fick heta Lotten. Henne tog jag hand om alldeles själv, under mammas överinseende givetvis. Lotten var en underbar kamrat, vi gjorde allt tillsammans. Jag var ganska mobbad under min skoltid pga. av att jag var en av få barn med utländskt påbrå på min skola. Men jag hade ju Lotten. Hon var inte lydig ett dugg förutom att hon alltid gick lös. Men hon följde mig som en skugga vart jag än gick. När hon var 6 år fick hon cancer i livmodern och vi var tvungna att ta bort henne. Jag grät i månader och ville ha en ny hund, men mamma vägrade, hon tyckte det var nog med djur, vi hade två katter också.

När jag fyllde 17 flyttade jag hemifrån, dels för att jag träffat min blivande man, och dels för att jag ville ha hund igen.

En bekant till mamma ringde och erbjöd mig en hund som hon köpt och haft ett par månader, men som inte gillade hennes lille son.  Så jag köpte Attila. Han var 7 år gammal, och blandras mellan schäfer och rottweiler. Hans husse hade varit hemskt elak mot honom så han var jättemisstänksam mot män men som sagt även mot barn. Men han accepterade konstigt nog min sambo. Attila blev efter litet socialisering en kanonkille som älskade barn över allt annat.

När vi haft honom ett tag blev jag erbjuden en helbror till Attila. Han hette Jack och var uppvuxen i en barnfamilj där han fick bestämma allt. Till slut började han morra åt sin matte och husse (aldrig barnen) så då ville dom inte behålla honom. Det tog ett tag att få Jack att lära sig husets regler, men efter det blev han en bra familjehund och barnens bästa vän.

Attila och Jack dog samma år, jag blev hundfri ett tag och höll på att klättra på väggarna. Men då blev jag erbjuden att överta en Apbt - rottweilerblandning som hette Limpan och var 1,5 år. Han var ingen problemhund utan hans matte hade dött hastigt. Han var en underbar jycke, mycket charm och personlighet hade han. Han levde till han var 11 år.

När Limpan var 3 år köpte jag en vakthund från en bilskrot. Han hette Kojak, var 5 år och blandras mellan schäfer och rottweiler.  Han hade aldrig varit utanför skroten, aldrig träffat andra än dom som gav honom mat och framför allt aldrig varit inomhus. Men efter lång tids socialisering och träning klarade han vardagslivet bra.

När Kojak dött hade jag bara Limpan kvar, och han verkade ha tråkigt som ensam hund, trots hans höga ålder. Så jag köpte en Apbt - rottweilerblandning, Bertil, för 6 000 kr. Det var dyrt för en blandras tycker ni kanske, men jag räddade i alla fall honom från att bli kamphund. Han och Limpan blev aldrig 100% sams, men dom tolererade i alla fall varandra.

Efter någon månad blev jag sugen på att köpa valp. Jag hade ju inte haft en valp på många år och ville ha den erfarenheten  i mitt hunderi. Vi, jag och mitt ex funderade länge på olika raser men bestämde oss till slut för en Newfoundland. Han fick heta Robin och var min absoluta drömhund, en sådan hund har man bara en gång i sitt liv. Han var lugn och trygg, lydig som få, men hade tyvärr grava HD problem. Annars hade han blivit en ypperlig lydnadshund.

När Robin var 2 år dog Limpan och året efter Bertil. Då tänkte jag inte ha någon mer omplacering, hade planer på att köpa schäfer. Men det blev inte så. Jag övertog Svempa, också en schäfer - rottweilerblandras. Han var 9 år gammal, och ingen problemhund. Hans husse hade blivit kroniskt sjuk och kunde inte ha kvar honom. Svempa dog efter 5 år och Robin fick vara ensam hund tills jag var tvungen att låta honom somna in pga. cancer.

Efter det hände det mycket i mitt liv, jag flyttade norrut efter att ha träffat min sambo. Jag gick utbildning och vi hade ingen möjlighet att ha hund. Men två kattkillar fick vi i alla fall, en liten tröst.

Men så sensommaren 2003 blev jag sjukskriven i minst två månader eftersom jag brutit ett revben, efter det skulle min sambo vara arbetslös under vintern, han jobbar i skogen. Så då var det ett ypperligt läge att bli med hund igen. Och det blev vi, efter många om och men. En liten samojedslyngel flyttade hem till oss i september 2003. Han heter Nisse samojed, är skelögd, för stor enligt rasstandarden, tjurig som få, den besvärligaste av alla mina hundar men vi älskar honom ändå, i alla fall när han sover.

Mer ingående presentation om varje hund kommer så fort jag fixat hit mina foton och scannat in dom.