Jag har länge varit intresserad av fotografering och har gått en del kurser. Min första system-kamera var en Olympus OM1 och den kan jag sakna än idag. Den kunde jag utan och innan!
Den slutade att fungera korrekt, tyvärr. Jag minns när jag lämnade in kameran för lagning och killen bakom disken, tittade på den och sa; "Den har du inte använt mycket , va?" Han tyckte att den var så välbevarad. "Den har jag använt mycket, ska du veta", sa jag. När jag var iväg på långresa ute i vida världen i fem månader, hade jag med den och använde den flitigt. Diabilder var det som gällde då. Jag tror inte att jag har tappat den i backen en enda gång under alla år och linsskyddet har jag aldrig tappat bort. Annat är det mina senare kameror, de har jag tappat i marken "ett antal" gånger. Jag vet inte om jag har blivit klantigare med åren, eller vad det beror på.
När jag sen skaffade mig en mer avancerad kamera, lyckades jag aldrig riktigt lära mig alla finesser, utan ”fuskade” mycket med att använda automatiken. Det har sen fortsatt med digitalkameran och jag tappade därmed lite intresset för fotografering. Nu har jag fått tillbaka lusten och vill lära mig min nya kamera ordentligt.
När jag var hemma med första barnet, kände jag mig lite uttråkad och ville göra något annat än att bara ”ta hand om barn och hem”. Jag ville vidga mina vyer...
Folkuniversitetet annonserade om en fotokurs i Frankrike, som jag blev intresserad av. ”Vi porträtterar de vinproducerande bönderna”, stod det.
Sommaren 1994 bilade familjen, som då bestod av Janne, Hannah 2 år och jag själv, till Auxerre, Bourgogne i Franrike. Där skulle jag gå en fotokurs i en vecka.
Vi hade tagit reda på innan, att det var ok att ta med fler familjemedlemmar och att kursdagarna inte skulle vara så långa, så att vi kunde passa på att ha lite semester tillsammans, Janne, Hannah och jag.
Det visade sig att kursdagarna blev betydligt längre än utlovat. Vi höll ofta på ända fram till kvällen.
Ingen höjdare för Janne att ta hand om en liten tvååring hela dagarna och jag hade dåligt samvete hela tiden.
Kursen var dock väldigt rolig och lärorik. Vi fick lära oss om porträtt-fotografering och om bildens uppbyggnad. Det gick ungefär ut på att vi skulle ”fånga själen” i varje bild, vilket inte alltid var så lätt att förstå. Vi jobbade både inomhus i ateljé och utomhus i det vackra Bourgogne. Vi gick igenom ljussättning och pratade om "Rembrandt-triangeln", vilket innebär att ljuset ska falla som en triangel under höger öga på porträttet. Inte så enkelt!
En gemensam mötesplats för barn och föräldrar när man är föräldraledig är ju Öppna Förskolan...
Där såg jag min chans att utveckla det jag lärt mig och erbjuda mina tjänster; att porträttera barnen. Jag bildade ”företaget” "Ateljé Linslusen” (en bifirma till Jannes dåvarande firma.) och kallade projektet; ”Förstora de små”
Jag plåtade i svar-vitt och framkallade bilderna i mörkrummet själv. Det var roligt, men mycket jobb.
Jag minns första dagen, som blev en katastrof, enligt mina mått mätt. En av blixtarna hade inte fungerat, vilket jag inte hade märkt, så ljuset och skuggorna hade hamnat helt fel. Jag blev förtvivlad!
Som tur var, var det ganska få som jag första dagen fotograferade. De andra dagarna var det desto fler och då flöt allt på jättebra!
Innan digitalkamerans tid, ordnade Hasselblad en fototävling varje år (?), "Foto Marathon". Ett år år var Janne och jag med på den tävlingen. Tävligen gick ut på att man skulle ta 12 bilder på 12 olika teman, alltså endast ett kort per tema, under 12 timmar. Var tredje timma träffades tävlingsgruppen och fick alltså tre nya teman. Det var verkligen superkul!
Det visade sig att Janne och jag vann två förstapris på två av de tolv bilderna. Inte illa! Det ena temat vi vann på var ”Avenyn” och det andra var ”Staty”.
Staty-temat var sista bilden och då var vi ganska möra och trötta och idéerna började tryta rejält.
I samma ögonblick som vi nästan var på väg att ge upp, kom det ett gäng killar, som hade svensexa för sin polare.
De frågade oss om vi kunde ta ett kort på den blivande brudgummen. Vi förklarade läget....men plötsligt slog det oss; ”Han är utkädd till fånge och har en boja runt foten och där står vår staty med Karin Boye”...
Det kändes som en skänk från ovan! Som sagt, vi vann med den bilden...!
Man Ray (1890-1976) var en känd amerikansk konstnär och fotograf, som jag har fastnat för. Hans bilder är humorsitiska, lagom surrealistiska och uppfinningsrika. Jag gick en rolig fotokurs, där vi, kursdeltagare, fick i uppgift att försöka härma en känd fotografs foton. Jag valde då Man Ray...
Ja, det var lite om min fotografiska bakgrund...
Bildbevis nedan...
