Det var jätteroligt att så många kunde och ville komma! Det var endast en familj och hund, som var tvungna att lämna återbud.
Vi samlades nedanför "vår backe" och åkte i samlad trupp till skogen vid Råberget och Råsjön, Mölnlycke. Här kunde vi släppa hundarna lösa. Vi satte igång grillen och när vi väntade på att den skulle ha perfekt glöd för korvgrillning, fick alla hundägare gå en tipspromenad för att testa sina kunskaper om just hundar.
Prisutdelning blev det, där ingen behövde gå lottlös. Lag "Sally" var det som tog hem första-priset!
Alfons var inget vidare på att sköta sin pappa-roll. Han tycktes "favorisera" lilla Tiny extra mycket.
Trots det mindre lyckade vädret, hade vi väldigt trevligt, tycker jag. Det var jättekul att träffa både hundägare och hundar och jag tror att alla uppskattade det!
Så Tack alla inblandade för en mysig stund i regnet!
Eva och Molly
Hundligan samlad; Fr. v
Pappa Alfons-Sally-Molly-Tiny-Greta och Leia.
Alla valparna har i alla fall kommit till bra familjer och bor faktiskt i närheten. Det är jättekul, då kan man förhoppningsvis ses lite oftare.
Familjen har hunnit med en långresa till Tanzania, med resebyrån Explore-tours. En fantastisk rundresa, med massor av upplevelser, med innehåll av safari i Serengeti, möte med människor, besök på skolor, sjukhus, barnhem och i familjer. Avslutning några dagar på Zanzibar med sol och bad. Det var en resa på 17 dagar och varje dag var händelserik och fantastisk. Vårt resesällskap bestod av Ulrika och Peter, ett par i 40-årsåldern och Karin, som fyllde 60 år på självaste resan och vår reseledare Matilda (från Göteborg).
Safarin i Arusha Nationalpark, Ngorongoro-kratern och Serengeti, var otroligt spännande! Vi såg massor av vilda djur; elefanter, zebror, lejon, giraffer, bufflar, gaseller, apor m.m. Höjdpunkten var nog när vi såg en gepard, som spanade in en hjord thomson-gaseller. Samspelet emellan dem var magiskt. Gasellerna stod blixt stilla och hade lagom avstånd till varandra. När geparden närmade sig förflyttade de sig motsvarande och stannade igen. Vi fick dock aldrig se geparden gå till attack. Lejonfamiljen, som låg alldeles intill vägen var också en stark upplevelse. Det låg ett skelett av en buffel i närheten, så förmodligen hade de ätit sig mätta av den och låg därför och jäste i lugn och ro. I tre dagar var vi på safari. Jag tröttnade aldrig...
Vi gjorde ett besök i en massai-by, där folkgruppen, massaierna, lever som "urmänniskor". De försöker att bevara gamla traditioner och leva därefter. De bygger sina hus, hyddor, av kogödsel, med halm på taken och lever delvis som nomader. De äter kött och dricker blod. Det är kvinnan som gör slit-jobbet, bygger hus, lagar mat, tar hand om barnen o.s.v. Mannen är ägare av boskapen och marken och den som styr och ställer. Förmögenheten räknas i antal kreatur, fruar och barn. Exakt vad han gör är mindre uppenbart. Han bär sitt spjut, för att ha i beredskap om han skulle bli attackerad så att han kan försvara sig och de sina. Massaien vi pratade med hade en gång fällt ett lejon, berättade han när jag frågade. Han hade endast en fru, vilket jag hedrade honom för. Han tyckte det räckte. Sen skämtade han och frågade hur mycket jag ville ha för min dotter, Hannah och han bjöd ett antal kor och getter. Då sa jag till honom "Hallå, där, du sa ju att det var tillräckligt med en fru". Han skrattade.
Massaierna visade upp sin dans för oss, för att hälsa oss välkomna. Männen har speciella skor, för att de ska kunna hoppa extra högt. Både Hannah och Kalle fick pröva på dansen, vilket de tyckte var aningen besvärande. Jag stod helst bakom kameran, förstås.
Matilda, vår reseguide, bor i Tanzania, i en by som heter Tazengwa. Vi fick träffa hennes vänner och blev så väl omhändertagna. Människorna i Tanzania är så öppenhjärtliga och det känns verkligen att det är äkta. Trots att de är fattiga, är de stolta över det de har. Jag tycker att det är så häftigt, att trots att man lever så olika liv med så olika förutsättningar, kan vi skratta åt samma saker. Man har helt enkelt samma humor!! Många är skapliga på engelska (Tanzania har ju varit en brittisk koloni), men att ha en egen guide som kan swahili, gör ju att det hela blir desto enklare. Jag har faktiskt lärt mig en del ord på swahili; "Simba-Lejon, Pumba-Vårtsvin, Rafiki-Kompis (Lejonkungen har man ju sett). Karibu-Välkommen, Asante-Tack, Habari?-Hur mår du? Nzori-Bra"...
Matilda jobbar vanligtvis på barnhemmet i byn, som hon även har varit med och startat upp, så där gjorde vi självklart ett besök. Härliga och glada barn, 4-10 år, som inte har några föräldrar i livet eller i alla fall inte klarar av att ta hand om sina barn. De tyckte det var roligt när jag tog kort på dem och de kunde se sig sjäva på kamera-displayen. Jag visade också kort på djuren som jag tagit på safarin. Stolt kunde jag visa bilden på lejonet och säga, simba och sen snabbt bläddra fram till vårtsvinet och säga, pumba. När jag sen fick fram en bild på en elefant, visste jag inte vad jag skulle säga, men då sa barnen, "Tembo", så då fick jag lärt mig vad elefant heter på swahili.
Vi blev hembjudna till en afrikansk familj, där vi fick vara med och laga en afrikansk middag från start; börja med att fånga hönan, nacka den, vilket jag inte klarade av att åskåda, plocka fjädrarna, vilket jag faktiskt klarade. Sen skalade vi jordnötter, rostade dem och gjorde jordnötssås. Riset skulle silas mellan fingrarna, för att få bort smågrus.Vattnet fick vi gå ca. en km bort och hämta i ett vattenhål. Här försökte jag mig på att bära hinken på huvudet. Med hjälp av en hand och efter att Johanna (motsvarande Johannes här), mannen i familjen, rättade till den så att den hamnade mitt på huvudet, så funkade det skapligt, faktiskt. (Man har en tygbit, som man rullar ihop och lägger ovanfå huvudet, innan man sätter dit hinken). Här gäller det verkligen att ha en snygg hållning och vara rak i ryggen.
Det blev en smaklig måltid, med flera härliga frukter förstås, mango, ananas m.m. Vi kände oss väldigt belåtna efteråt. Familjen var stolta över att få bjuda in oss i det nybyggda huset med plåttak. Det finns ingen el, utan lyset i rummet består av en solenergi-lampa, köpt på Ikea, som Matilda gett i gåva vid ett tidigare tillfälle.
När vi sen kom ut var det kolsvart ute och himlen var alldeles stjärnklar. Jag tror aldrig att jag sett så många stjärnor samtidigt.
Resan avslutades på Zanzibar. Här kände man sig mer som en turist. Vi bodde på ett fint hotell, som drevs av en svenska, som nyligen tagit över rodret, så vi var bland de första gästerna.
Hotellet ligger precis vid havet. Mellan kl. 11.00 och 15.00 ungefär, är det ebb, så då är man tvungen att promenera ett par km om man vill ta sig ett dopp. När det sen åter blir flod vid 16-tiden är vattnet rejält uppvärmt, p.g.a att det silats genom den varma sanden. En eftermiddag uppmätte det till 38 gr.c. Det var som att gå i ett badkar. Kändes väldigt konstigt och nästan obehagligt. På förmiddagen låg väl temperaturen på omkring 25-26 gr. Som tur var hade vi en pool att tillgå också.
På Zanzibar fick vi snorklat och tittat på färggranna fiskar, förstås. På de vita stränderna kunde man göra fantstiska fynd av snäckor, den ena större än den andra. Lunchen bestod av havets läckerheter, såsom räkor och hummer. Första gången jag fått smaka på hummer, faktiskt.
Vi gjorde en utflykt till en kryddodling på Zanzibar. Guiden, som visade oss runt, var en rolig "spilivink", som kunde många ord på svenska av nån anledning. Vi fick smaka och lukta på kryddor och frukter och gissa vad det var, tävla sinsemellan. Många gånger kände man så väl igen doften eller smaken, men inte kunde placera den. Fantastiska dofter, av en mängd olika kryddor. Tydligen har både "Mat-Tina" och Linda Isacsson från "När och Fjärran", varit där, för en tv-inspelning.
Det finns massor mer att berätta..
Jag kan bara varmt rekommendera att göra en sån här resa med Explore-tours, om man har möjlighet och om man vill uppleva saker, som ger minnen för livet.
Förra helgen var jag och Alfons i alla fall på welsh-träff hos Lisbeth, på Anderssons Gård", i Fjärås, där vi skulle få träna "Rallylydnad med hundarna. Malin Hassnert var det som instruerade oss. Alfons och jag har ju gått kurs hos Pia, så för Alfons del var det inga större problem, men för min egen, var det vissa detaljer jag hade glömt bort. Ställer man sig till höger eller vänster om skylten o.s.v.
Det var kul att träffa alla welshar och welsh-ägare, flera "gamlingar", men också en del nya bekantskaper.
Efter rallylydnaden tog vi en skogspromenad med hundarna, så att de fick springa fritt. Det är härligt att se den glädje hundarna utstrålar av friheten. Alfons flörtade som vanilgt med en del tjejer och höll igång hela tiden. Sammanlagt, var det full fart för Alfons i ca. sex timmar. Han hade nämligen varit ute på en långpromis i ett par timmar innan vi åkte till Anderssons Gård. Alfons bevisar att han orkar hålla igång en hel dag, utan att "balla ur".
Ett stort TACK till Malin, som höll i kursdagen och Lisbeth, som lät oss komma till hennes gård!
Bosson på språng
Charmören, Alfons
Lisbeth med sina två välupfostrade vovvar
Frontalkrock
Lisbeth och Malin samspråkar efter dagens övningar
100724
Vi fick besök av våra kompisar från Ljungskile; Annette, Nils och boxern Ingo. Alfons tyckte väl att yrvädret Ingo var lite jobbig ibland, så han fick säga till "pojkspolingen" på skarpen emellanåt.
Kalle och Nils har i sommar tillbringat en månad på konfirmationsläger på Sparreviken, vid Lyckorna, så de har samlat mycket erfarenhet och minnen och fått många nya vänner!
Tre tuffa grabbar
Vår fina Utter
Läskigt att åka båt, tycker Alfons
Hoppfullt!
Storfrämmande från Ljungskile
De båda konfirmanderna
Yrvädret Ingo
Snygging!
100615
Resan tar ca. 8 timmar dit och något snabbare hem. Tidsskillnaden är 6 timmar, (Sverige efter...). Lite jetlag kände man första dagen, men sen funkade det bra. Vi hann med mycket dessa dagar; sevärdheter, kultur, shopping och några barrundor förstås.
Swanson, som vi åkte med, ordnade en tre timmars lång sightseeing med buss första dagen, så då fick man en bra överblick av områden och sevärdheter. Vi valde också en båttur på Hudson River, där vi bl.a fick se Frihetsgudinnan från olika håll och vinklar. Vi promenerade över Brooklyn Bridge, flanerade i Central Park, var uppe i Empire State Building m.m. Shoppade bl.a loss på skor, flera par converse förstås, både till oss själva och andra.
Besöket i Empire State Building, gjorde vi på kvällen, just efter en shoppingrunda. Jag gick som en packåsna, med fyra kartonger skor och en tung ryggsäck, i labyrinten av alla fållor, som man måste passera innan man kommer till hissen som tar en upp i toppen på skyskrapan. Dagen efter hade jag skavsår på axlarna och armarna kändes som om de hade förlängts till det dubbla, men det var det värt....
Vi besökte de vackra och stora varuhusen, Macy´s och Blomingdales.
En musical, Hair, hann vi också med, som var fantastisk! De hade ändrat lite i handlingen, så till en början kände jag mig lite besviken, men alla härliga låtar, som man känner igen, var med, så det uppvägde det hela. De sjöng fantastiskt och gav allt. De beblandade sig med publiken. "Mr Berger" kom fram till mig, som satt på ytterkanten, och sjöng i örat "Love" och kramade mig. Till en början kände jag mig generad och visste inte riktigt hur jag skulle bete mig, men det gick över..Den andre huvudpersonen, "Claude", rufsade mig i håret, när de sjöng sången "Hair". Det delades ut blommer till publiken och flygblad, med budskap om "Peace". I slutet försökte de få upp publiken på scen för att dansa och sjunga med. De var och ryckte i mig och jag var på väg upp och ville ta med mig mina vänner, men de vägrade, varmed jag också blev sittande kvar i stolen. Jag ångrade mig efteråt. Varför måste jag göra som mina kompisar? Det hade förmodligen varit en häftig känsla, att få stå på scen och rocka loss till den härliga musiken.
Utsikt från Hudson River under Brooklyn Bridge
Mot Empire State Building, med alla sko-inköpen
Utsikt från skyskrapan
Time Square
Central Park
Blomingdales
Man möts av rytmer, färgsprakande kläder och pampiga fjädrar. På markanden kan man bl.a fynda kläder och smycken.
Cirka 58 000 personer hade anmält sig till Göteborgvarvet i år. Alla startade inte förstås, men många var det!!!
Eftersom temperaturen letade sig upp till ca. 25 gr idag, var det många som kollapsade...
Barnen och jag ställde upp som funktionärer genom Sjövalla Orienteringsklubb. (Janne sprang själv loppet).
Vi delade ut vatten och eftersom vårt bord var det allra första, efter 4 km, gick det otroligt mycket vatten och vi fick jobba som små blå för att serva löparna.
Efteråt gällde det att snygga till efter sig och städa upp alla muggar som blivit slängda på marken. Det kändes som det handlade om flera ton pappersmuggar. Vi krattade ihop och grävde med spade för att lägga i plastsäckar och sen släpa till containern.
Nästa år kanske man springer loppet istället...?!
I täten förstås...
Många burkar blev det...
När vi hade tråcklat oss ut från småvägarna och kommit ut på en något större asfalterad landsväg, fullkomligt "flyger" motorhuven upp framför fönsterrutan och jag har absolut ingen sikt framåt. Som tur är, har jag ingen bil framför mig eller bakom mig och jag grips inte av panik, utan trampar långsamt på bromsen, så att bilen stannar mitt på vägen. Jag startar igen och förflyttar bilen försiktigt åt höger för att inte blockera för passerande bilar. Som tur är, har jag alltså med mig min duktiga pojke, Kalle, som snabbt sätter upp varningstriangeln och letar rätt på något slags verktyg som går att använda för att lirka tillbaka huven, så att den går att stänga. Det är inte gjort i en handvändning, utan vi får hålla på en bra stund innan vi lyckas. För säkerhets skull förstärker Kalle låsanordningen med en rem.
Jag vågar nästan inte tänka på vad som kunde ha hänt om vi befunnit oss på motorvägen!! Vi hade definitivt inte överlevt. Ja, ibland undrar man om man har en vakande ängel?!
Vi undvek motorväg när vi sen fortsatte hemresan.
En grymtande gris och en macka med salami har Alfons fått idag på sin födelsedag! Sen blev det väl en och annan falukorv och annat smått och gott under dagen...
Familjen har alltså varit en vecka i jämtlandsfjällen och åkt både längd och slalom. Vill man ha fart och fläkt ska man välja Åre och vill man ha lugn och ro och balsam för själen, bör man välja Huså, som ligger stax intill Åre. En kombination av de båda är idealet!
För Alfons finns det mycket att utforska i Huså...
Besvärligt när det fastnar snö under tassarna...
Hallå, där...dé var mattes skidhandske...!
Lilla mysiga Selma...hur kunde det bli så här?!
Alfons och Selma fick chans att springa av sig och busa på det stora öppna området...
En gång om året, på My Dog, återser jag den trevliga familjen, som ägde Abbe, brordern till Alfons, som så tragiskt blev överkörd för två år sen. Även idag träffades vi. När vi nämner Abbes namn börjar vi nästan gråta...De tycker i alla fall att det är kul att återse Alfons. Nu har de två shetland sheepdog, varav en valp skulle ställas ut idag.
Flamma
och min skötsamma vovve, Alfons
"En veckodag..." (Dagen efter...)
"Barnslig..."
"Naken..."
"I centrum..."
Här fick dock inte Alfons
vara i centrum, utan zebran Zigge...
Vi följde vår traditionsenliga jul, med att äta god julmat, se på Kalle Anka, öppna paket, titta på Karl Bertil och spela sällskapsspel, precis som det ska vara...(Fick förresten i julklapp av Hannah; att hon ska fixa en ny hemsida till mig, med snyggare layout och andra finesser...)
Det första julbordet åt jag för ett par veckor sedan, då fotoklubben anordnade detta. Då hade de också bjudit in en gäst att föreläsa för oss, nämligen en fotograf på Göteborgs-Posten, Lisa Thanner. Hon berättade om sin bakgrund, sitt jobb på GP och visade bilder från olika repotage. Det var väldigt intressant och jag blev mycket inspirerad. Det som berörde mig mest var berättelsen om och fotona på hennes gamla föräldrar i 90-årsåldern. Pappan och mamman hade levt ihop i över 60 år och aldrig varit ifrån varandra. För en tid sen blev de sjuka och var tvungna att vara separerade i över två veckor, innan de fick återse varandra. Pappan hade också börjat bli lite senil. Fotona speglade en otrolig kärlek och lycka när de återsågs, som var fantastisk att se. Dessutom fick man se bilder vid ett senare tillfälle då paret delade på en flaska vin och rökte John Silver utan filter...!
Lisa visade också flera av sina bilder, som jag kände igen från aktuella händelser jag läst om i GP.
Nu tittar jag extra noga i tidningen för att sen vem som har tagit bilden. "Känner" förresten ytterligare en fotograf på GP, Bengt Kjellin, som är storebror till min gamla barndomsvän, Håkan...
Lisas hemsida finner man på www.thanner.se.
Som sagt, jag blev inspirerad av Lisas bilder och fotoklubben har planer på att ha en utställning av just Göteborgs-bilder, så jag tog kameran med mig in till stan för att försöka ta lite intressanta Göteborgs-motiv, gärna bland folkvimlet...Det blev inga "höjdar-bilder", och jag insåg att det var svårare än jag trodde "att få till det" och våga närma sig folk. Men övning ger färdighet och jag får ta fler chanser.
Här kommer några av mina alster...
Är det skadligt att prata i mobiltelefon?
Gustav Adolf och kråkan...
Från Myran, Nikki och Eva
Från Carl-Johan, hans mamma CJ och Gun
Från Flamma, Eva och Kenneth
Från Pia och hundarna
Från Ami och hundarna...
Vi var fyra körer; "Loud and proud", "Råda Power" (där Hannah är med), "Röster i Råda" (min kör) och "Råda klassiker". Jessica Andersson var gästartist detta år. En behaglig och ödmjuk person verkar hon vara. De olika körerna hade egna repetoarer och några låtar sjöng vi alla tillsammans. Ganska pampigt!
Anna-Lena, vår körledare var nöjd med oss efteråt, även om jag själv tyckte att jag strulade till det på ett par ställen. Men som tur är, står och faller kören knappast p.g.a mig.
Den humoristiske prästen, Lars Gårebergh, var som vanligt konferenciér. Tre gånger gjorde han bort sig och kallade Jessica för Veronica. Till slut frågade Jessica; Vem är egentligen den där Veronica? Lars svarade; Jag har ingen aning... Gapskratt bland publiken. Gårebergh bjöd på det!
Det avslutades som vanligt med mäktiga "Helga Natt".
Jag börjar oftast kl. 11.30 på torsdagar och då brukar jag hinna med en "långpromenad" med Alfons i skogen. Tyvärr brukar jag träffa "alla" trevliga hundägare när tiden börjar närma sig hemfärd för att hinna i tid till jobbet. Så var fallet även denna torsdag. Vi träffade en hundägare med rottweiler-tiken, Maja, strax över två år. Alfons och Maja fattade tycke för varandra och satte genast igång att leka jaga. Jag hade gärnat passat på att stanna kvar längre för att prata med hundägaren, se hudarnas lekfulla glädje, njuta av "vinter-landskapet" och ta den där perfekta fart-bilden på jagande hundar. Som sagt, det hann jag inte...Några bilder blev det dock...
Jag måste erkänna att tränat har jag ju inte gjort speciellt mycket sen sist, men nu får det bli ändring på det!
Mycket "matnyttigt" får vi lära oss även denna gång. Jag känner mig och är mycket tafatt och Alfons är inte speciellt samarbetsvillig. Han vill gärna sätta sig. Dessutom har han kärat ner sig i Lisabet idag och är endast fokuserad på henne.
Ami är en mycket bra pedagog, så hon lyckas förmedla att det även finns hopp för oss..
Ami, som ska vägleda oss i utställningsringen. Här med sin Daisy.
Står jag snyggt nu? undrar Lisabet
Nä, nu tar vi det från början...
Så här kanske? Ok, men inte perfekt...
Halvbrorsan, Lester tar sin uppgift på största allvar...
Lätt, som en plätt, tänker Konkke...
Ja, hur var det nu man skulle göra..., funderar Svantes husse och Majas matte...
Rolf, med "Poker Face", och Ami tar sig ett snack, kennelägare emellan...
Full fart...
Titta här vad vi har lärt oss, säger Myntas matte och...
Svantes husse mycket nöjda...
Vi stötte inte på några andra människor, men däremot en hund (en stövare eller nå´t i den stilen), som tycktes vara ute på egen hand. Hunden hade en "jakt-pejl"(?) på sig, så förmodligen var det en jägare i faggorna någonstans. Det var lite läskigt, för hunden kom fram till Alfons med svansen rakt upp och morrade. Det var "på håret "att han inte hoppade på Alfons. Janne hann få fram ett ben emellan och jag vände snabbt på Alfons, för att visa att han var ofarlig. Det gav resultat. Hunden fortsatte åt ett annat håll! Senare hörde vi ett skott avlossas. Jag kände lite att jag längtade hem då...
Kameran hade jag med förstås och även i mulet, tråkigt väder går det att få lite intressanta kort.
Jag har gått med i Mölnlycke fotoklubb och där har vi satt igång ett slags fotomara veckovis, d.v.s man bestämmer ett tema för varje vecka och så får man skicka in sin bild på nätet och den som skickar in sin bild först får bestämma ämne till nästa vecka. Detta är ingen tävling, utan bara en kul grej. Förra veckan var jag först med att skicka in en bild på kategorin "järn", så denna vecka har jag fått bestämma tema. Till slut bestämde jag mig för " I centrum". Därav valet av bilderna på morgonpromenaden (De tre översta...).
"In the middle of nowhere..."
Det blev dock en annan bild jag skickade in idag, där Kalle fick vara modell.
Förra veckan, när temat var "Järn" var jag av någon anledning först...
"Å tar sig väl en tår och sjunger helan går..."
Här talar Alfons
förstånd med lille Ingo....
Ingo gör som farbror Alfons gör...
Hoppsan, hur gick det här till...?!
Matte, Annette, får gripa in...
En fri-zon...
Ingo gör som farbror Alfons gör...
Hoppsan, hur gick det här till...?!
Matte, Annette, får gripa in...
En fri-zon...
Tre korta ord som berättar varför juryn fann en bild värdig att vinna i ett av delmomenten i Fotomaran 2009. På lördag, 24 oktober, avslöjas vem som tagit just den bilden.
Så stod det i Alingsås tidning den 23 oktober. Och hör och häpna det var lilla jag som tagit just den bilden! Den var en av de tio bilderna, som vann, under temat "Öppen".
Fotomaran är en tävling där man vid start får 10 olika motton, som ska fotograferas under en viss bestämd tid. En vinnare utses i varje tema och dessutom vinner en pris för bästa rulle, alltså, den bästa serien med 10 bilder.
På lördagen var det prisutdelning på Saga-bion i Alingsås. Samtliga deltagare, 81 st, fick sina bilder visade på bioduk och därefter avslöjdes vem som vunnit. Jag blev överraskad när mitt namn ropades upp och min "Öppen-bild" kom upp på bioduken. Jag vann presentkort på El-Giganten, fick paraply, från Sparbanken Alingsås (!), blommor och ett års meddelmskap i Alingsås fotoklubb (!) Precis när jag satt mig igen, ropades åter mitt namn upp och ännu en av mina bilder uppenbarade sig på bioduken. Denna gång var mottot "Natur". När jag åter gick fram och favorit i repris hämtade mina priser, frågade jag med glimten i ögat om jag nu fick dubbelt medlemskap i Alingsås fotoklubb. Kicki från Studiefrämjandet var en av dem som delade ut priserna och hon hade även varit en av jury-medlemmarna. Hon sa till mig att hon tyckte det var så roligt att jag hade vunnit, som kom "ända från Mölnlycke."
Hon som vann bästa serie var en värdig vinnare, tycker jag. Hon hade med sin lille tvårige sötnos till son på varje tema och bild och hon hade lyckats ta härliga och uppfinningsrika foton.
Mtt tacktal riktade jag till min man och min son, som varit med och stöttat vid fotograferingen...skämt åsido, men visst spånade vi tillsammas...och Kalle var ju fotomodell..., så detta var ju ett "samarbetsverk"! Kul hade vi...!
Här kommer bilderna i repris...
Min svägerskas pappa, Billy, är nämligen konstnär och har avbildat en hel del djur, mycket fåglar i naturen och även andra djur. Han blev förtjust i Alfons, när han träffade honom och tyckte att han har en vacker mahognyröd färg, så han vill gärna måla av honom. Han försökte fotografera Alfons, men innan han lyckades trycka på knappen var Alfons ur bild. Han skissade upp för mig vilka positioner han önskade måla av hunden i och så bestämde vi istället att jag försöker ta korten. Det finns ju en hel del på lager dessutom...Billy ville dock ha relativt "färska" foton.
Det är mnsann ingen som har velat måla av mig i akvarell, jag förstår inte varför?!
Det var många morgonpigga welsh-ägare och welshar denna söndagförmiddag, flera kända ansikten och en del för mig okända. Det är alltid roligt att träffa nya människor med samma intresse för hund, som man själv har. Bland andra fick jag växlat några ord med Irma, som lämnat en trevlig hälsning i gästboken för en tid sen.
Det är fantastiskt att alla hundarna kan springa lösa i skogen, full fart, förstås, men inte mycket väsen. Vi stötte på en och annan joggare, men annars var det nästan folktomt.
Agnetha hade ordnat med en tipspromenad med hundfrågor, så här fick man minsann bekänna färg. Hur länge är en tik dräktig egentligen? Vad hette ursprungs-welshen? De frågor man tyckte var enkla, var ofta en "kuggis". Vad heter fantomens hund, te.x? "Devil", en "baggis", tyckte jag. Som tur var hade jag maken med mig som hade huvudet på skaft. Fantomen har ingen hund, han har en varg! Efter tipspromenaden fikade vi och sen var den stora prisutdelningen, med många fina priser; kepsar, hundleksaker och godis m.m. Flest rätt hade Tommy och Sandra med sina 10 poäng (av 14), sen var vi några stycken som hade 9 rätt. Ingen gick dock lottlös, alla fick priser, sån´t gillar jag...
Tack, Agnetha, för att du hade fixat allt så bra!! Det var jättetrevligt!
På väg mot tipspromenaden med Agnetha i täten.
La fotogenique-Annie
Får man vara med på ett hörn? undrar Mynta
Lester är sugen på en smakbit från matte, som vanligt...
Welshen Svante på spaning efter snygga tjejer? Eller é han lite för barnslig, ännu?
Så här kul har vi på våra welsh-promenader!
Ja, det här var en utmaning...
Prisutdelning
Tillbakagång genom trollskogen
"Kungsgatan"
"Öppen"
"Slingra"
"Färgstark"
"Natur"
"Ömtålig"
"Platt"
"Hinder"
"Fasad"
"Arg"
Oftast är det Janne som är morgonpiggast på helgen och går ut med Alfons tidigt, när de flesta ligger och sover.
Nu hade jag sagt att jag också ville följa med och att han skulle väcka mig. Det är ju så där ljuvligt när man tar vara på morgonen och man är ute i närmare två timmar. Då har man hunnit med att få lite friskvård och kommer tillbaka hem igen och faktiskt ändå har "hela" dagen framför sig....
Janne väckte mig klockan åtta och jag slängde på mig kläder, slurpade i mig mitt "nödvändiga" morgonkaffe och åt mina frukostmackor, som oftast består av en med kaviar och en med ost...
Tyvärr ville inte solen visa sig speciellt länge, men det var så där lagom varmt, stilla och folktomt. Vi begav oss till Råtjärn, där det är ganska otillgänglig terräng- lätt att plurra i sankmarken, men det är ju så vackert där!! Särskilt när morgondimman ligger kvar över tjärnen...
Alfons tycks förstås njuta av friheten och lyssnar lydigt på inkallningen....
Aporopå lydnad och inkallning, så känner jag att jag vill komma igång med någon hundkurs nu. Jag är ute efter en tävlingslyndadkurs för egen del, kanske över en helg eller så. Alfons kan ju alla moment i tävlingslydnad 1, så det är mest för min egen del, som jag vill ha tips hur jag bör bete mig och få Alfons mer motiverad för vissa övningar. Hannah vill ev. gå en fortsättningskurs i agility, i närheten av Mölnlycke så att hon och kompisen lätt kan ta sig dit själva. Än så länge har vi inte hittat några lämpliga kurser. Om det är någon som har tips, skriv gärna i gästboken...
Bildbevis från morgonpromenaden nedan...
Hoppsan, vilket elände...
Nästan magiskt ljus...
Kameran fanns till hands förstås...
Det var alltså fotoklubben i Borås, som anordnade foto-maraton för allmänheten. Jag ville gärna vara med på detta "spektakel" och lyckades även locka med min man..Väckarklockan ringde 7.30, trots att det var lördag morgon och trots att vi hade varit på ett trevligt kalas kvällen innan, med god mat och dryck!. Men var gör man inte för att passa på att roa sig i Borås...?!
Start och mål var i studiefrämjandets lokaler. Här anmälde man sig och man fick tio olika ämnen att jobba med under fem timmar. Det låter kanske länge, men tiden går faktiskt väldigt fort när man har roligt och när man klurar på hur man ska lösa uppgiften. Emellanåt hade vi rejäl idé-torka och naturligtvis kom vi på lysande idéer efteråt, när det redan var för sent...förstås...
Det var cirka 250 st deltagare, stor konkurrensen, med andra ord! Många flanerade alltså med kamera i Borås idag.... När man trodde att man kommit på en bra idé, var det stor risk att någon annan redan hade hunnit före, visade det sig. Ämnet "mjuk", t.ex. kom vi på att vi kunde plåta mjukglass, men det fick vi lägga ned när vi såg ett annat par redan vara i färd med det.
Här kommer i alla fall resultatet av våra bilder nedan...
"Profil"
"Förfallen"
"Elände"
"Borås, som jag ser det"
"Ute"
"Blick"
"Flydda tider"
"Mjuk"
"Sur"
"Kraftig"
Jajamänsan, herr Alfons...
Jag sitter hos frissan, Salong Kristina, i Mölndal. Plötsligt spelar min mobiltelefon, "In the ghetto", med Elvis Presley...den ringer alltså...
Jag svarar och en röst frågar;
"Är detta Agneta Dellefors?"
"Ja!?" svarar jag lite frågande.
Rösten fortsätter;
"Jag ringer från polisen i Mölndal!" Gulp.".Tusen tankar hinner passera, innan hon lugnar mig och säger att det inte är någon fara. "Äger du en springer spaniel?"
"Ja!?"
"Vi har nämligen omhändertagit en här......"
Hannah var hemma och Alfons hade varit ute i sin inhägnad i trädgården och Hannah hade tittat till honom emellanåt. Hur han lyckades smita, har vi inte kunnat lista ut ännu, men förmodligen har han hittat ett kryphål, för att söka efter sin käresta.
Polisen i Mölndal fick alltså "larm" och var tvungen rycka ut och hämta upp en "herrelös" hund, som spatserade omkring i kvarteret nära Båtsmanstorpet i Mölnlycke (inte så långt ifrån där vi bor...)
Jag slapp lämna frissan med halvklippt hår, utan hann bli färdig, innan jag begav mig till polisstationen, som faktiskt ligger i närheten av frisersalongen, för att hämta upp min olydiga hund.
Polismyndigheten hade stängt, så det tog en stund innan jag blev insläppt. När jag kom in, möttes jag av en blöt hund med glatt viftande svans. Han var fortfarande våt, efter att ha varit ute på äventyr när regnet fullkomligt vräkte ner.
Poliserna krävde inte att se min legitimation, Alfons talade sitt tydliga språk, menade de, när han visade sin lycka över att se mig. När jag stod där och pratade med poliserna, som var väldigt trevliga, passade Alfons på att inspektera polisstationen och plötsligt var han försvunnen...igen...! Suck! En polis letade snart rätt på honom, visslade och Alfons återvände. Polisen, berättade att han själv ägde två hundar, en grand danois och en basset. Hans basset gav sig också gärna ut på egna äventyr, sa han, så han hade viss förståelse...
Jag frågade hur mycket jag var skyldig och förväntade mig att få betala en slant för Alfons "spektakel".
Poliserna log och svarade; "Ingenting, du betalar ju skatt..."
Alfons hade blivit ompysslad och de hade skämt bort honom med en macka.
Kanske han kan få en tjänst som polishund, men knappast för att bekämpa brottslingar, utan mer fungera som en kelgris och mascot.
Här hemma har han dock hamnat på "svarta listan", kan jag meddela...
Filmen handlar o Katarina, som kommer från trasiga hemförhållanden, mamman är alkoholist och pappan lämnade familjen tidigt. Katarina vinner två biljetter till en konsert med Göteborgs symfoniker på konserthuset, där hon aldrig tidigare varit. Till sin stora förvåning drabbar musiken henne rakt i hjärtat. Hon blir helt betagen av den högkulturella världen och ljuger sig till en tjänst på konserhuset. Samuel Fröler spelar en framstående dirigent och de blir så småningom förälskade i varandra...
Många av statisterna var pensionärer, så Hannah och jag och ett par vänner, som vi lyckats "lura med", drog nog ned meddelåldern en aning. Pensionärerna hade lite svårt att höra vad de sa, de som skulle vägleda oss, och blev lite förvirrade och visste inte vad de skulle göra. Hannah och några till utvalda fick låtsasbiljetter och fick agera för att söka efter sina sittplatser. Det blev många omtagningar, så det var upp och ned i bänkraden ett antal gånger innan "filmfolket" kände sig nöjda.
Jag satt tre bänkrader direkt bakom huvudpersonen, Katarina och hennes pojkvän, så kanske att man hinner vara med någon hundradels sekund i filmen! Det är ju alltid roligt att se hur de jobbar vid en filminspelning och se hur mycket arbete det faktiskt ligger bakom. Vi fick 10 min. paus och på den tiden hann vi kasta oss iväg till närmaste korvkiosk för att få i oss en korv med bröd och tur var det! Vi var där från kl. 11.00-16.30, så hade jag inte fått någon mat i mig hade jag blivit väldigt grinig!
Vi hade fått "order" om att klä oss i murriga höstkläder, eftersom filmen skulle utspela sig i september, oktober och i pausen var det en kvinna som "tog tag i mig" och sa; "Jag måste bara säga att du har världens snyggaste kjol!" Jag blev överrumplad och glad! Tänk vad trevligt det faktiskt är, när man spontant får höra en så´n sak. Det är ju ofta man tänker tanken, men att dela med sig av komplimanger är man nog ganska dålig på. Det är ju så enkelt och betyder så mycket...
Samuel Fröler fick visa prov på att dirigera en orkester och kör, vilket han skötte med glans, enligt mig, som amatör. Det såg väldigt proffsigt ut. Dirigenten, som väglett honom, tillkännagav att Samuel Fröler var den bästa elev han någonsin haft, kanske lite med glimten i ögat, dock...
Det var pampigt och njutningsbart att lyssna på Mozarts Requiem med orkestern och kören. Det gjorde alltså inget att det blev många omtagningar! En hel del Mozart har det blivit på sista tiden...
090807
Naturligtvis besökte vi Nusnäs och tittade på dalahäst-tillverkning. Min fasters livsverk; Dalhalla var förstås en självklarthet för oss att göra en visit. Jag har visserligen varit där förut, men det var ganska länge sen. Faster, Margareta befann sig i Dalarna vid samma tidpunkt och hon ville passa på att visa oss Dalhalla själv, så där fick vi
se alla skrymslen och vrår, som annars inte är tillgängligt för allmänheten. Guiden som berättade om Dalhalla och dess ursprung anslöt vi oss till. Hon skötte det hela mycket bra trots den press, som det nog måste ha varit när Margareta var där för att höra att allt hon sa stämde. Vid ett par tillfällen fick Margareta korrigera det hon sa, men i stort vad det korrekt och vi tackade efteråt för en bra guidning. Kära faster är imponerande med sina 80 +, är pigg och alert och den f.d opera-sångerskan tog ton för att demonstera Dalhallas fantastiska akustik! Inga hämningar, vilket jag beundrar...
Dagen efter blev vi bjudna på "Trollflöjten" som hade premiär på Dalhalla fredag kväll. Första akten var bra, men andra akten var fantastisk, med storslagen musik, eld och fyrverkerier. Det var dock tur att man hade programmet så att man kunde följa med i handlingen, vilket inte var så lätt trots att de sjöng och pratade på svenska. Text, ovan scen hjälpte också till. Trollflöjten är nog en bra opera att börja med för den ovane, eftersom den är rolig och lättsam, liksom Mozarts musik, så både jag och ungdomarna uppskattade det hela.
På onsdagen var vi på Hjortnäs Brygga och såg och hörde inga mindre än Hep Stars, med Svenne och Lotta! Det var kul och nostalgiskt. Svenne Hedlund var min allra första idol, när jag var cirka sju år. Storebror, Claes, hade singlar av Beatles och Hep Stars, som jag tjuvlyssnade på. Svenne var sig otroligt lik, med sitt mörka långa hår och rösten var bevarad. Han pratade trevligt med publiken och bjöd på självironi. Efter att de spelat "Cadillac, berättade han att förr så var de tvungna att snabbt springa bakvägen ut och kasta sig iväg i bilen för att undvika den hysteriska pubilken som jagade dem. Nu menade han att det inte var någon idé att skynda ut..."färdtjänsten tar ju ändå så lång tid på sig"...Jag var ju bara tvungen att köpa en CD av dem, som Svenne signerade...
Denna sommar har jag verkligen varit på olika sorters musikarrrangemang. Först AC/DC, därefter U2, Hep Stars och Trollflöjten. Däremellan blev det en sväng till Lotta på Liseberg med dansbandstema. Jag var på fredagskonserten på U2 på Ullevi och stod utanför på lördagens konsert. Det blåste en del på fredagen, så ljudet var inte det bästa där vi satt. Eftersom kompisen Gunilla bor i närheten av Ullevi, tog vi chansen även på lördagen att ta del av konserten. Ljudet var jättebra där vi stod och skärmen syntes också, så man kan säga att vi fick två konserter för priset av en.
Dalarna är ju väldigt vackert, med sina falu-röda stugor, rikedomen på blommor, höjdskillnaderna och Siljan...Kameran kändes som ett måste för att föreviga intrycken och få plocka fram när allt längre fram känns grått och trist...
Med viss hjälp lyckades jag ta mig upp...
Dalhalla
Gänget samlat på Dalhallas scen
É dé en äkta räv, månntro..?!
Här övar Alfons agility
...och Kalle...
Fotomodellen Alice
Äntligen har vi fått
ordning på båten och fått den i "sjön"!!!
Vi har inte kunnat använda den på ett par somrar...
Hösten 2006 stormade det rejält i oktober (?), så när vi sen någon dag efter stormen ska åka för att titta till båten och ta upp den för vintern, upptäcker vi med fasa när vi anländer till den obevakade naturhamnen, att båten är vattenfylld ända upp till kanten och håller på att sjunka!! Vad gör man?! När det gäller bilen, vet man ju vart man ska ringa, men när det är panik med båten, vem kontaktar man då?!
Vi står där och vet inte vad vi ska göra. Vi börjar trevande med att försöka ösa ur vatten ur båten med en hink, men eftersom vi är tvungna att ställa oss i båten, forsar det in mer vatten och vi tycks göra mer skada än nytta. Jag springer iväg till några personer jag ser en bit bort och förklarar snabbt det kritiska läget och en av grabbarna säger; "Ja, jag har ju i och för sig en pump man skulle kunna använda...Den skulle jag kunna hämta..." Han tar tid på sig, så jag har lust att skrika ut; "Vad väntar du på, hämta den då...!!!" Men jag hinner, som tur är, behärska mig. Sagt och gjort, han hämtar pumpen och vi lyckas med gemensamma krafter till slut få ut vattnet ur båten.
Båten och inredningen blev dock illa tilltygade och motorn blev totalförstörd, så det har vi fått köpa en ny.
Så igår var det då dags för premiärturen med vår nygamla båt!
Vädret var skapligt, så idag ville vi passa på!
En som tyckte det var jätteläskigt att åka båt var Alfons! Han hade svansen mellan benen, kröp ihop och gjorde sig väldigt liten. Jag kan ju villigt erkänna att jag inte heller kände mig så kaxig, när det blåste byar och när de större båtarna orsakade så att vågarna kändes skyhöga och vår båt slog mot dem. Den största delen av tiden njöt jag dock av båtfärden och att få bada direkt från båten är ju en alldeles speciell känsla som jag inte ville missa...
Båtturen började i Saltholmen, där vi har fått förmånen att få låna en båtplats och fortsatte till Björkö, där vi gick i land för att fika, slappa och njuta av den vackra ön.
Vi har inte kunnat använda den på ett par somrar...
Hösten 2006 stormade det rejält i oktober (?), så när vi sen någon dag efter stormen ska åka för att titta till båten och ta upp den för vintern, upptäcker vi med fasa när vi anländer till den obevakade naturhamnen, att båten är vattenfylld ända upp till kanten och håller på att sjunka!! Vad gör man?! När det gäller bilen, vet man ju vart man ska ringa, men när det är panik med båten, vem kontaktar man då?!
Vi står där och vet inte vad vi ska göra. Vi börjar trevande med att försöka ösa ur vatten ur båten med en hink, men eftersom vi är tvungna att ställa oss i båten, forsar det in mer vatten och vi tycks göra mer skada än nytta. Jag springer iväg till några personer jag ser en bit bort och förklarar snabbt det kritiska läget och en av grabbarna säger; "Ja, jag har ju i och för sig en pump man skulle kunna använda...Den skulle jag kunna hämta..." Han tar tid på sig, så jag har lust att skrika ut; "Vad väntar du på, hämta den då...!!!" Men jag hinner, som tur är, behärska mig. Sagt och gjort, han hämtar pumpen och vi lyckas med gemensamma krafter till slut få ut vattnet ur båten.
Båten och inredningen blev dock illa tilltygade och motorn blev totalförstörd, så det har vi fått köpa en ny.
Så igår var det då dags för premiärturen med vår nygamla båt!
Vädret var skapligt, så idag ville vi passa på!
En som tyckte det var jätteläskigt att åka båt var Alfons! Han hade svansen mellan benen, kröp ihop och gjorde sig väldigt liten. Jag kan ju villigt erkänna att jag inte heller kände mig så kaxig, när det blåste byar och när de större båtarna orsakade så att vågarna kändes skyhöga och vår båt slog mot dem. Den största delen av tiden njöt jag dock av båtfärden och att få bada direkt från båten är ju en alldeles speciell känsla som jag inte ville missa...
Båtturen började i Saltholmen, där vi har fått förmånen att få låna en båtplats och fortsatte till Björkö, där vi gick i land för att fika, slappa och njuta av den vackra ön.
Vår fina båt, en Utter 560
När man var så här liten var man betydligt modigare, men med mindre vett...
Igår ville man bara krypa in i Hannahs trygga famn...
När vi väl kom i land på Björkö, var livet roligt igen och det var full fart på en viss en hund...
Lite andrum emellanåt, hanns i alla fall med...
Här fick Hannah, för omväxlings skull, agera framför kameran...
En Hannah i tankar....
...och en mer dramatisk Hannah...
Nu har vi en röd, vit och svart welsh!
Vi har nämligen bottenmålat båten. Gissa om jag blev svart över hela mig! Även vår vår hund lyckades lägga sig på några målarstänk och bli svartfläckig på högerlåret. Följden blir att jag får klippa av en del av pälsen där, så då blir det ju avkapad päls på båda låren...
På promenaden träffade vi på två fina vovvar med deras mattar; en golden; Arvid, 1,5 år och Kayla, 4 mån, med mycket spring i benen. Jag tyckar att Alfons är aningen mer reserverad nu när han träffar andra hanhundar, vilket ju inte är så konstigt.
090719
Vädret höll sig lagom varmt, så det blev inte olidligt för hunden att inte få bada, även om han gärna ville göra det. Det var "varannangadsväder" kan man säga. Ena dagen med sol och bad och nästa dag växlande molnighet och lite regn, vilket gjorde det lämpligt för lite utflykter, bl.a Göksäter, "lilla Ullared" och naturligtvis vår traditionella tur till Fiskebäckskil, där vi äter vår utsökta fisksoppa, med sillbuffé som förrätt på Restaurang Brygghuset. Servicen och maten är suverän och det är så bra för man får ha med hund där. Restaurangägaren har nämligen hund själv och har förståelse för oss hundägare.
Goda vänner kom på besök förstås i olika omgångar och olika dagar. Alltid trevligt! Hann också träffa min enda, kära kusin, som bor i närheten.
Det är så vackert på Lavö, rikendomen på flora, de runda klipporna och det omgivande havet.
Tavlan ovan heter "bubbelbad", eller som jag envisas med att kalla den "bada i champagne"...
Han har inte velat gå ut. Det har varit skämmigt att visa sig med den där dumma tratten. Tratten är tyvärr nödvändig, annars är han där direkt på såret och ska slicka. Förmodligen kliar det mycket.
Idag på eftermiddagen tycks det dock ha vänt lite. Nu ville han gärna gå ut och han försökte att nosa på marken så gott det gick, men än så länge känner vi inte riktigt igen vår hund.
Familjen har haft det skönt på sin semester i Jämtland, inklusive Alfons!
De har promenerat uppe på fjället i Huså (utanför Åre) och de har badat i fjällsjöar. Det har varit spännande för Alfons att upptäcka och undersöka den orörda naturen. Han har apporterat pinnar i vattnet och tycks ha varit helt outtröttlig gällande denna "nya" aktivitet. Det har alltså varit frid och fröjd..., tills igår...
Janne är ute på en promenad med Alfons. En cyklist med en hund (en sibirian husky?) i ett flexi-koppel passerar. Alfons står först vänd åt ett helt annat håll, men vänder blicken mot det annalkande ekipaget. Plötsligt går den andra hunden till attack mot Alfons. Alfons försöker försvara sig och ett vilt slagsmål uppstår. Till slut får hundägarna isär hundarna. Alfons blir biten i låret och ett fult sår blir följden. Han gnäller och söker tröst hos Janne, medan den andra hunden lagt sig till rätta i ett dike och verkar ganska oberörd.
Alfons blev helt överrumplad, så den attackerande hunden kan knappast ha känt sig hotad eller provocerad av Alfons. Jäkla hundskrälle, ge sig på min Alfons, världens snällaste hund!!!
Hundägaren tog dock sitt ansvar och bytte telefonnummer med Janne.
Det blev ett besök till veterinären, som fick sy många stygn. Alfons fick antibiotika och tratt...
I natt har han varit ynklig och gnällt lite. Han har förmodligen haft ont.
Ja, man vet ju inte om det blir några mén av det här, fysiska eller mentala?! Alfons verkar dock fortfarande tycka att det är kul att träffa andra hundar, för han har glatt viftat på svansen när han har mött några på promenaden nu efteråt. Så vi får väl se...
Olyckligt är också att vi ska till Lavö, Orust, på semester i nästa vecka för att bl.a sola(?) och bada. Nu blir det tyvärr inget badande för herr Alfons och är det svettigt så vill han ju gärna ta ett dopp.
Jag känner ilska, men till vilken nytta...?!
Min stackars lille pojk...
Resten av familjen har gett sig av på sin årliga turné uppigenom Sveriges avlånga land, till slutmålet Jämtland.
Jag får stanna hemma för att få ihop till brödfödan. Är livet orättvist, eller?! En vecka till jobbar jag, sen har även jag semester!!
Vi har haft "storfrämmande" från Härnösand i några dagar, nämligen svägerskan Annika, med två av döttrarna, Sara och Bella...Det gäller ju att hinna med "att göra Göteborg" på dessa dagar.
En heldag tillbringade vi vid havet, på Särö (utanför Kungsbacka), med mycket sol, bad och äventyr! Det var en stor upplevelse för Bella, att få hålla en manet i handen (en öronmanet, som inte bränns...). Ett besök på Liseberg hann vi förstås med. Medan barnen roade sig själva, passade Annika och jag på att beblanda oss med publiken, som samlats för att sjunga allsång med Lotta Engberg. Tyvärr var det inte våra favorit-artister denna kväll, Torleifs, Kicki Danielsson och Scotts, dansbandstema alltså. Men det gjorde inte så mycket, det var väldigt trevligt och god stämning. Lotta är proffsig i sin roll på scen, spontan och "tappar aldrig asiktet". När vi skulle sjunga allsång till låten "Gråt inga tårar", och det delades ut näsdukar, kände väl både Annika och jag att vi helst inte ville synas i TV-kameran. Vi försökte att vända oss bort när kameran svepte förbi...
Ullared var ju ett måste, särskilt för Hänösands-tjejerna. Så, visst tog vi en tur dit och shoppade loss, både nyttiga och onyttiga prylar....
Jag tror att gänget från Norrland kände sig nöjda med sitt besök här. Vi hade i alla fall tur med vädret!!!
090621
I år blev det i alla fall andra planer p.g.a olika skäl. Istället åkte Hannah med kompisen till Dalarna, Leksand och firade midsommar där, medan vi andra stannade hemma i Mölnlycke och bjöd hem ett par kompisar som firade med oss.
På söndagskvällen rockade vi loss på Ullevi hela familjen till AC/DC. Janne har fyllt jämnt (behöver inte nämna hur jämnt eller vilket årtionde...), så detta var en födelsedagspresent till honom. Jag är väl ingen stor fan av hårdrock, men visst var det häftigt och det är ju en folkfest...! Nästa evenemang jag ska på är U2 den 31 juli, vilket ju är mer "min melodi"...
känns helt naturligt, faktiskt...
Självklart hade jag kameran i högsta hugg...Underbara djur att fotografera...
Alfons däremot tyckte att det var lite läskigt med de stora "monstren". En kossa kom fram till Alfons och var jätteintresserad och ville gärna stifta bekantskap, vilket Alfons inte alls var pigg på...
Svante har fått ett citron-halsband runt halsen (var annars) och den sänder en "dusch" av citrondoftande vätska, när han skäller, vilket han inte alls uppskattar. I vanliga fall vill han gärna tala om vem som bestämmer och försöker verka stursk, men med halsbandet är han som förbytt. Nu vill han gärna hålla sig nära matte och husse och inte alls mucka gräl. Istället är det Laban och Alfons som spelar en maktkamp mellan varandra, de morrar lite, lägger huvudet på den andres manke o.s.v. Sen avviker de ifrån varandra och hittar på nya aktiviteter. Så fort Alfons och Ginnie sätter igång och börjar leka, är Laban genast framme för att gå emellan dem. De får inte ha kul utan honom! Det är så komiskt att betrakta dem...
Här följer några "spontan"-bilder på vackra welshar att vila ögonen på...
Det var jätteintressant och Pia är suverän på att gestalta det hela.
Jag ska försöka mig på en sammanfattning...
Hundar har sitt språk för att undvika att skada varandra.
Hälsningsritualen består gärna av att hunden slickar i ansiktet. Detta härstammar från valpen, som vill att mamman ska stöta upp mat ur munnen. Vissa tror att hundar som ogillar valpar helt enkelt mår illa, eftersom det kan framkalla en slags kräk-reflex.
Allt som sker under leken är tillåtet. Det är då språket utvecklas. Därför är det viktigt att valpar får träffa andra hundar att leka med.
Språket kan delas in i fyra grupper; Visuella signaler, Akustiska signaler, Taktila signaler och Kemiska signaler.
Visuella signaler handlar om ansiktsmimik, ragg, svans, balans/tyngdpunkt, hastighet och rikning, alltså det som syns på hunden.
Blicken spelar stor roll. Det gäller att lära in att ögonkontakten inte bör vara för lång, annars kan det lätt uppfattas som ett hot. Ögonens form har betydelse, runda är mycket mer hotande än avsmalnande. Det sägs att dalmatiner ofta har svårt för att umgås med andra hundar. Detta kan bero på att mötande hundar har svårt att läsa en dalmatiner, som ser ut som att den har massor av hotfulla ögon. Det gör att de andra hundarna blir osäkra.
Tänder, mungipor och öron är andra exempel på visuella signaler, som hunden kommunicerar med.
Hund som stelnar till, verkar orolig och stänger munnen kan vara mycket hotfull.
Om hunden raggar framtill på manken är den förmodligen arg och stöddig. Den vill se större ut och tyngdpunkten är fram. Raggar den bak är det motsatsen; rädd (vill se mindre ut, tyngdpunkten bak). Om den har ragg över hela ryggen är den uppspelt, medan ragg fram och ragg bak, speglar att hunden är osäker, men försöker att se stor och stursk ut.
Balans/Hållning/Tyngdpunkt spelar roll. Dålig balans kan skapa problem. Om de leker med andra hundar de känner och kan leka på lika villkor, behöver de inte vara rädda för att förlora balansen och "tappa ansiktet".
Som sagt, tyngdpunkten avslöjar hundens sinnestillstånd. Om tyngpunkten är fram visar den dominans och motsatsen talar om att hunden är osäker och är berdedd att fly. Den kan kröka ryggen också om den är osäker och vända upp nosen.
Hastigheten påverkar kommunikationen. Hund som närmar sig snabbt kan tyda på attack. Vuxna hundar bör sakta
ned farten och aldrig gå rakt på. Långsamma och stela rörelser kan också ställa till problem. För att dämpa den laddade situationen kan hunden göra en lov åt sidan. Andra signaler som också verkar dämpande är gäspning och nosning på marken. "Vadå, jag har något mycket intessant att nosa på här.." Sittande hund är också bra och är inga hotsignaler.
De Akustiska signalerna är egentligen inte lika viktiga, mer än att hunden visar vissa känslor. Skall, yl, gnäll, morr
och vrål är exempel på akustiska signaler. Ljust skall innebär ofta "tigga och be", mörkt skall från magen; "Ge mig"
och ihärdigt skällande tyder på stress och upphetsning.
Aggressesion=öka avståndet! Morrandet kan betyda olika saker och låta olika. Hunden kan mena "Jag vill dig inget illa, men om du kommer närmare kan jag bli sur..." Morr, som mer låter som ett kurrande tyder snarare på rädsla.
Ett slags "joddlar-morr" talar om att hunden är jätteglad!
Om morrandet missuppfattas kan det bli att hunden till slut inte använder sig av den signalen som varning och istället hugger direkt.
Exempel påTaktila signaler är "slick, puff, putt, knuff, tasslag, huvud på manken, rida..."
Slickandet är ett bevis på tillgivenhet. Lätta nospuffar är en slags vänskaps-gest. "Jag gillar dig och vi hör ihop". Detta är något som jag har upptäckt att Alfons gör emellanåt, som jag inte reflekterade över förut. Sist vi var på långpromenad sprang Alfons lös och jag gick i rask takt. Plötsligt kommer han bakifrån och innan han passerar mig gör han en lätt "touch" på handen innan han fortsätter vidare. Det är häftigt när man börjar förstå...
Den lite mer brutalare puffen vill snarare uttrycka "Jag vill!" Tasslag används i leken. Huvud på manken och ridandet är ett slags maktspel.
De kemiska signalerna kan antingen vara aktiva eller passiva, via trampdynor, urin, avföring, analsäckar, violkörteln och rosenkörteln. Den aktiva markeringen består av att hunden till exempel kissar för att lämna någon form av budskap och den passiva kan vara tassavtryck, doftspår som de inte kan styra över själva. Violkörteln sitter bak nära svansen och man vet väl inte riktigt vad den har för funktion. När hunden viftar på svansen sprids dofterna från violkörteln med hjälp av vinddraget. Rosenkörteln sitter fram i pannan på hunden och sänder också ut dofter och signaler, passiva eller aktiva, vem vet?
Hunden kan använda sig av lugnande signaler, ett sätt att lugna den mötande hunden (eller sig själv). Den kan gäspa, nosslicka, titta bort, nosa i backen, kissa, sätta sig (Ett jättebra sätt att använda sig av på promenaden),
frysa-stå still, slicka i mungipan, vifta på svansen, gå i båge, lägga sig, röra sig i "slow motion".
Det som kan skapa språk-svårigeheter mellan hundarna är följande;
Svart är svårt! Det är svårt att läsa den svarta hundens ansiktsuttyck, likaså den vitas. Det gör den mötande hunden osäker. Som nämnts tidigare, kan prickar göra att hunden är svårläst för andra hundar, många farliga ögon som stirrar. Fläckar kan också påverka kommunikationen. Hundar ser mönster mycket tydligare än enfärgat.
Stor och liten hund-Det är svårt för en grand danois att visa underlägsenhet för en chihuahua och motsatsen fast med dominans. Långhåriga hundar där ögonen knappt syns eller de med jättemycket rynkor i ansiktet kan ställa till problem för att språket ska fungera mellan hundarna. Vinthundar, som har krökt rygglinje, fryser o.d. kan ofrivilligt sända fel signaler. För att inte tala om mopsens utstående "hotfulla" ögon o.s.v.
Detta är ju människans verk! Genom att ha avlat fram dessa olika raser, har hon också försvårat för naturen...
Tips är att faktiskt inte bara läsa sin egen hund, som man tror sig känna bra och vet hur den beter sig i olika situationer, utan lika mycket studera den mötande hunden... Då kan man nog ganska tidigt avgöra om det är ett trevligt möte eller ett hotande möte och agera därefter...
Tack, Pia, för en bra föreläsning!!
090413
Ja, det är balsam för själen...Vi brukar vara elva personer, Jannes föräldrar, hans syrras familj och vår familj, i cirka 30 m2 stor stuga (finns dock en "lill-stuga" också med fyra bäddar). Det fungerar alldeles utmärkt. Vill man umgås gör man det, vill man inte, kan man stänga in sig på ett rum med en bok eller ge sig ut på egen hand, ut och promenera, springa, åka skidor eller ta med sig block och penslar och sätta sig på en stubbe och rita och måla.
Det är det som är så skönt, att vi inte ställer en massa krav på varandra.
Det blev förstås skidåkning både på längden och utför. Alfons fick vara draghund åt barnen på längdskidor, vilket han skötte förträffligt. Han är otroligt stark och fort gick det. Även jag provade, skrek i högan sky av blandad skräck-förtjusning. Att dra en pulka efter sig, var lite läskigare, tyckte Alfons.
På långfredagen är det tradition med pimpeltävling i Huså. Cirka femhundra personer samlas på isen för att dra upp den största firren och vinna första priset, 25 000 kr. Fler fina priser delas ut. De senaste två åren har det faktiskt varit så att inte en enda fisk har dragits upp, mycket märkligt! Förr om åren har det ju i alla fall handlat om cirka 15-20 st.
Man sitter där på "helspänn" och hoppas att i alla fall en liten akvariefisk kan fastna på kroken, då har man ju chansen!! Ingen fisk, även i år..! Har fisken blivit smartare eller beror det på något annat? Vädret var i alla fall härligt, solsken och vindstilla. Efterom ingen fått upp fisk, bev det lottdragning istället, men ingen av oss vann, tyvärr...
Tågresan dit och hem, gick förvånsvärt bra, med tanke på att man delar kupé med 3-4 andra hundar och människor. Det är trångt! Hundarna skötte sig exemplariskt, även Alfons, även om han hade mer spring i benen än de andra...
Bilden nedan, tycker jag är härlig...den symboliserar welsh; fart, fläkt och glädje...
Jajamän...en napp som lockbete...!!
Hela dagen hade varit mulen, men när det var dags att träffas vid halvfem-tiden, sprack molntäcket upp och solen tittade fram.
Jag fick agera domare och ge order; framåt marsch, vänster om marsch, höger om halt...o.s.v.
Vi tränade också på platsliggning, inkallning, apport m.m. Det märktes att koncentrationen inte var på topp för varken hund eller förare, men det var ändå nyttig träning. Det var en hel del störningar; joggare, ridande poliser och andra hundar. Alfons ballade ur ett par gånger.
Efter träningen fick hundarna leka och springa av sig. Eftersom de är fågelhundar båda två, lekte de bra, även om "spår-idioten" Alfons ibland avvek för att följa ett spår.
Det var i alla fall väldigt kul att träffa både Karin och Hera och jag tror att vi alla fem kände oss nöjda efter dagens övningar. Detta var inte sista gången...
På promenaden stötte vi på Hälge, en tvåårig "softis"...
Som sagt, det var mycket som var "matnyttigt", trots att jag har varit på ett antal utställningar vid det här laget.
Med stolthet ska du visa upp din hund! "Titta här vilken fantastiskt hund jag har!!" Jätteviktigt!!
Efteråt fanns det tid för hundarna att leka och springa av sig...
Det behagliga vädret inbjöd till att jag tog med kamera och hund ut i naturen.
Passa på att njuta av bilder med lite förkänsla av våren...snart kanske snön är tillbaka...
Stefan Persson från welsh-promenaden i söndags har en foto-utställning på "Café Hönökakan" där och den var jag nyfiken att titta på. Via hans hemsida hade jag sett en del av hans läckra foton och här fick jag se några "live". Jag blev väldigt inspirerad...!
Att få en promenad vid havet var också lockande....
Vi mötte upp Stefan, med fru och vänner, som hade gjort upp en brasa nära havet, för att grilla korv.
Molly ville till en början sätta "spolingen" Alfons på plats, men efter en stund började de vifta på svansen och ville leka så smått.
Det var otroligt vackra vyer i detta snölandskap!! Naturligtvis hade jag med kameran och fick förevigat några ögonblick. Tanken var att Gunilla, Kalle, Alfons och jag skulle ta en promenad på ca. 45 min, men vi gav upp när vi insåg att vi inte riktigt hade koll på hur vägen gick och risken för att vi, tanterna, skulle bryta lårbenshalsen på de hala klipporna var överhängande.
Det var verkligen en lyckad utflykt, härligt att komma ut till havet med fantastisk natur, se vackra foton och träffa trevliga människor!! En smaskig morotskaka på Café Hönökakan, satt ju inte helt fel efter utevistelsen...
- Foto (ovan): Kalle
Denna måndagkväll kom Maths Lindberg från Husdjurshälsan och föreläste om näringslära och fysiologi, på Träffpunkten i Kallebäck. Det är alltid lika roligt och intressant att lyssna på Maths. Han är så pedagogisk och förklarar på ett enkelt sätt, så man tror sig förstå i alla fall.... Det finns inga dumma frågor för Maths. Han behandlar alla med respekt!
Ja, ska jag då försöka mig på att sammanfatta en del av det han sa?!
Det är viktigt att hunden får en balans av alla näringsämnen den behöver. Därför är det väldigt svårt att försöka ge sig på att laga hundmaten själv.
När man tidigare gjort obduktioner på hundar, då det var vanligare att man gav resterna från middagsbordet, än använde sig av färdiga foder, visade det sig att över 80 % av djuren hade njur och leverskador. Detta tror man berodde på att hunden utfodrades med "dåliga" proteiner och mycket mineraler.
Det bästa är alltså att hålla sig till de större erkända torrfodren; såsom Hills, Royal Canin, Specific m.fl. Enligt Maths finns det cirka 15 bra sorters foder, men desto fler mindre bra...
Lågprisfoder kan innehålla för hög halt av mineraler. För mycket av mineralerna kalcium och fosfor t.ex kan vara farligt för hunden. Detta kan bl.a leda till höftledsproblem och artros. Ofta består lågprisfodren också av för mycket spannmål och för lite proteiner, vilket alltså inte gynnar hunden.
Proteiner behöver hunden för att bygga upp muskler och skelett. Fodret bör innehålla cirka 90-95 % proteiner från ägg, kyckling eller fisk (Hunden kan dock vara allergisk mot fisk). Dessa proteiner med högt biologiskt värde kan hunden bäst tillgodogöra sig. Ett ägg i veckan kan vara lämpligt att ge. För att hunden ska kunna tillgodogöra sig
100 % av proteinet i ägget, ska man koka det och ge gulan endast, vitan gör ingen nytta.
Ris och majs är att föredra framför vete. Spannmålen innehåller fibrer, som är viktigt för matsmältningen och balansen i bakteriefloran.
För mycket kolhydrater och sockerarter ger övervikt. Fyra av tio hundar är överviktiga! Fett som hunden inte kan tillgodogöra sig ger problem på tarmar och mage. Två kilos övervikt för welshen (vikt ca. 20 kg) motsvarar cirka sju kilo för männinskan. Det är bättre med lite undervikt än tvärtom. Man bör känna hundens revben och även skönja dem, menar Maths.. .
Färskfoder har experten inte så stort förtroende för. Det innehåller ibland ca. 50 % vatten, burkmat ca. 80 %.
Frolic och leverodis är "skräp" för hunden, enligt Maths. (Även om han inte uttryckte sig så...) Det innehåller mest socker och salt.
Mina misstankar att Alfons klåda kring munnen, kan ha orsakats av levergodiset vi använt som belöning vid inlärning, är ingen omöjlighet alltså...Maths förordar att använda sig av morötter, som belöning vid träning...(Då tror jag inte att vi hade fått en speciellt läraktig hund!) "Mamma Scans" köttbullar fick också godkänt, som tur var..
När en hund blir stressad eller uppspelt, bildas magsyra och då kan hunden bli lös i magen och få diarré eller att maten kommer upp den "andra vägen". Där fick man en förklaring på Alfons beteende några gånger, när han träffat sin bästis Selma, engelsk spriger spaniel. Efter att de har härjat runt en stund, så har Alfons kräkts. Första gången blev jag orolig att han var sjuk och kunde smitta Selma... För att undvika detta, kan man ge "sin kompis" lite fil eller crème fraiche innan, för att stabilisera det hela...
Ja, som sagt, detta var ett försök till att sammanfatta i stora drag, med risk för att det kan finnas ett och annat fel, som jag kan ha missuppfattat...
Efter föredraget var det fika. Birgitta tackade Maths och överlämnade en flaska vin. Vi hann växla några ord med Maths, innan han begav sig av hemåt för att ta hand om sin sex månaders schäfervalp.
Nästa föreläsning kanske kan handla om hans schäfrar som tränas till skyddshundar....(?!) Här handlar det om mycket pengar...!!
Vi var mellan 15-20 personer och nästan lika många hundar, som träffades kl. 10.00 på parkeringsplatsen på Axgatan i Bifrost.
Vi begav oss upp (!) i skogen till en fantastisk utsikt över hela Mölndal och mer därtill. Hundarna fick springa lösa. Alfons hade jag försett med scarf (med texten "Spår-expert"). Detta för att kunna hålla koll på var min hund befann sig. Jag kan väl inte påstå att jag lyckades så bra, såg honom emellanåt som hastigast.
Vilken lycka för Alfons och de andra hundarna med denna frihet!
Efter promenad i berg och dal kom vi så småningom fram till en plats där en brasa redan var iordninggjord och det var fritt fram för korvgrillning.
Som vanligt var det en samling med många trevliga människor, en del "gamla" bekanta och en del nya ansikten, med gemensamt intresse för welsh. Annat intressant samtalsämne och gemensamt intresse var bl.a fotografering!
Det som också förgyllde tillvaron, var det vackra vädret, inte strålande sol dock, men lite soldis, vindstilla och lagom kallt!
Vid korvgrillningen band vi fast hundarna, så att vi kunde fika i "lugn och ro". Detta är Alfons "sämsta gren", att behöva sitta fastbunden och ha tråkigt! Han blir så olycklig! Alfons hamnade definitivt på jumbo-plats, om man jämför med de andra hundarna, hur de skötte sig med att sitta stilla. Han gnällde och skällde. Jag som har en hund, som aldrig skäller...hm...Det behövs träning i denna gren, m.a.o.
För övrigt skötte han sig bra, inga direkta konflikter med de andra hanarna. Alfons träffade sin halv-bror (samma far), som är ett år yngre. Kanske kände de av släktskapet. De var lite avvaktande mot varandra, men rök inte ihop, till skillnad från Svante och "brorsan".
Jag tror Alfons blev lite nyförälskad i tiken "Flamma". Han svansade efter henne hela tiden. Jag är inte helt säker på att förälskelsen var besvarad. Flamma med matte och husse begav sig av hemåt före oss. Jag hade släppt Alfons lös och strax var han försvunnen. (Detta är Alfons näst sämsta gren-inkallning). Han följde sitt hjärtas röst och sprang efter "sin Flamma", varpå Flamma med matte var tvungna att vända tillbaka. Ber om ursäkt...!
Fick rapport från Östersund idag. Hanna har tagit skoterkörkort! Hon kände sig väldigt nöjd efteråt när hon klarat teori-provet och det praktiska. Imorgon åker de till Huså och då kan hon provköra farmor och farfars snöskoter. Kalle har fått ta med kompisen Axel. De har kul tillsammans, åker längdskidor, bygger snögrottor och passar på att utnyttja vintervädret i Norrland. I Huså blir det slalom i skidbackarna...
Idag är det måndag och det innebär "hundträff" på Träffpunkten i Kallebäck!
Eftersom Birgitta var upptagen idag och inte kunde medverka, fick jag i uppdrag att ta hand nyckeln till lokalen, som jag var och hämtade hos Birgitta igår kväll. Jag hade inte så stor förhoppning att det skulle komma så mycket folk, utan befarade att det kanske bara skulle bli jag själv med Alfons. Men jag tänkte att jag kan ju passa på att träna lite med honom på den inhägnade uteplatsen. Veronica kanske skulle dyka upp, men jag skulle ha full förståelse om hon inte gjorde det. Det kunde ju vara kämpigt att ta sig från Styrsö i detta väder; med snö och hagel. Strax innan jag skulle iväg slog jag i alla fall en signal till Gunilla och Hans i Mölnlycke för att höra om de tänkte komma. Javisst, tre människor och två hundar skulle vi i alla fall bli.
Döm om min förvåning när jag på parkeringsplatsen träffar på cirka tio personer med nästan lika många welshar...!
Hade jag vetat det, hade jag köpt något mer intressant fikabröd...
Det var som vanligt väldigt trevligt och det var ingen brist på samtalsämne! Det gick förvånansvärt bra med alla welsharna tillsammans. De var både ute, lekte och sprang av sig och inne utan att föra något väsen. (Ja, det skulle väl vara Alfons då, som på slutet utan anledning (?) började skälla-får nog ta tillbaka det där med att han aldrig skäller...)
Svante (hunden, alltså) är parad hon också...
med "Grimmhills Asti!"
090202
Janne som befann sig på ett orienteringsmöte i Finnsjögården, såg på avstånd en av wesharna och trodde det var Alfons och började glatt bus-vissla, tills han såg sitt misstag. Han bad om ursäkt och försökte förklara, men de hade redan förstått sammanhanget...
Ännu en måndags-träff i Kallebäck. Trimning stod på programmet, men både trim-verktyg och hund som skulle trimmas uteblev!
Den här gången hade jag skickat en särskild inbjudan till Veronica med welsh-tiken Lisabet (Werinas Lisabet), som är ö-bo på Styrsö, liksom min kära kollega Filippa. Vi har haft "data-kontakt" men ännu inte lyckats sammanstråla, förrän nu. Det var jättetrevligt!! Alfons och Lisabet fann varandra ganska snart och lekte bra.
Så småningom beblandades de med Birgittas hundar; Cora, Fleur och lille Jeff. Denna gång skötte sig Alfons bra och var en förebild för de yngre. Istället var det Jeff, som var den jobbige, som ständigt ville visa sin ""manlighet" för Lisabet. Fram med kast-kedjan, för att få honom på andra tankar...
Vi har planer på att ha lite olika aktiviteter, från gång till gång; t.ex att vi delar med oss av lite lydnadsövningar, agility, utställningsträning, kanske lägga ett blodspår e.d. Dessutom har jag planer på att ta med kameran och kanske erbjuda att ta kort på ekipagen. "Extrafilm" har en massa roliga saker man kan beställa, som jag kan tipsa om. Varför inte trycka en t-shirt med motiv på sin älsklingsvovve, en slags uniform vid hundträffarna..? Töntigt? Nä...
Nästa gång tänkte Birgitta demonstrera hur man trimmar en welsh. Trots att jag sett det ett antal gånger, tycker jag fortfarande att det är ganska svårt.
Den 16/2 kommer Maths Lindberg från Husdjurshälsan i Västra Frölunda att föreläsa om näringslära, som han är specialist på. Det blir intressant!!
Det var förstås kul att träffas, trots att vi inte var så många; Birgitta, Ann-Katrin (Birgittas dotter), Gunilla med make och jag och förstås ett antal welshar.
Alfons var fruktansvärt jobbig till en början. Det var två hanar, Alfons och en av Birgittas hundar, från S-kullen, som nu är 10 mån. och tre tikar. Alfons skulle hela tiden visa sin makt över den lilla hanen. Emellanåt kom mamma Cora och sa ifån och då gick Alfons undan, men snart var han där igen. Han var sig inte riktigt lik, brukar inte bete sig så, men det gick inte att få honom på andra tankar. Till slut tog Ann-Katrin upp en femkrona och kastade i marken bredvid Alfons, så fort han var på väg till lill-killen, Jeff. Helt plötsligt var Alfons som förbytt, en snäll kille som tittade upp på mig och undrade vad jag ville att han skulle göra. Jag har faktiskt fortsatt med att använda en kedja att kasta vid sidan av Alfons ute på promenaden, när jag tycker att han slår dövörat till. Sist var han så lydig och stannade direkt när jag gav kommandot. Vi får väl se om det består.
Vi avslutade med en trevlig fika-stund tillsammans...
En kul grej, som hände på jobbet i veckan var att jag fick ringa upp en av "mina kunder" och berätta att han hade vunnit 25 800 kr. Kunderna kan nämligen anmäla sig till något som heter "Pensionskollen", vilket innebär att man gör en s.k pensionsanalys och ser hur mycket personen kan förvänta sig i pension vid 65 års ålder. Efter att de har gjort detta får de vara med i en tävling, där de alltså kan vinna en månadslön, 25 800 kr. De ska motivera varför just de ska bli "månadens pensionär". Varje månad är det en jury som avgör vem som har skrivit den bästa motiveringen och alltså vinner tävlingen för den månaden.
Han var verkligen värd att vinna, så jag blev jätteglad, nästan lika glad som om jag hade vunnit själv.
Banken ville ha en intervju med mig och ett foto, som ska läggas ut på vår interna web. De ville ha ett någorlunda aktuellt foto, men eftersom det är jag som oftast står bakom kameran och de flesta bilder är på Alfons, hade jag svårt att hitta en bild i mina gömmor. Kalle fick agera fotograf. Det blev många omtagningar innan jag kunde acceptera ett kort, som såg någorlunda anständigt ut....
Imorgon kväll fortsätter kursen "Tävlingslydnad" på Nya Varvet. Det återstår att se om jag är "fit for fight" för att hänga med på det!
Jag kom lagom till utställningen för welsh, så att jag hann träffa en del "gamla" vänner, bl.a Agneta med Maja (Dagsländans Skrållan), Mölndalsparet med Svante, Maria med Figge och Marianne med Gutten (Yxsjöstugans Ikaros), som jag bara har hört talas om och sett på bild. Nu fick jag äntligen träffa dem. Jag pratade en hel del med Marianne, som var jättetrevlig. Vi tittade mot slutet på hundarna i finalringen, där domarna skulle utse "Best in show" denna kväll. Vi satt och hejade på den lilla dvärgpinchern och tyckte det kunde vara kul om en lite ovanlig ras vann. När så blev fallet skrek vi högt "JA!" Läste dagen efter i GP att den hunden, Topic, var från St. Petersburg och hade övergivits. Ingen ville honom, tills den den norska kvinnan, nu ägare, förbarmade sig över honom. Som en saga...
Eva Schulz hann jag träffa som hastigast. Det hade gått bra för hennes lilla "Myran" (welsh Corgi...), som hade blivit BIR båda utställningsdagarna! Det var också kul att få lite tid att prata med "Figge-Maria". Eftersom Hannah har tröttnat på hundutställning och att vara handler och jag blir nervös och saknar talang, erbjöd sig Maria att hjälpa till vid nästa utställning i Bohus och alltså ställa Alfons. Jag tar emot erbjudandet med tacksamhet!!
Marita (från Grimmhills) med barnbarn och jag var i welsh-montern. Hennes barnbarn var en go lite tjej, med mycket "skinn på näsan". Hon gjorde ett konstverk till mig och skrev "Till Agneta"..Tillsammans försökte vi få sålt welsh-kataloger från 2002. Endast en lyckades vi bli av med...
Senare dök Gill Tully, från Kennel Hillcrofts i England, upp i welsh-montern. Hon hade visat unghunden "Grimmhills Poker Face", som blev BIM. Hon äger visst pappan till den hunden. Det var kul att få prata engelska och höra lite om hennes bakgrund. Hon undrade varför vi firar Trettondagshelgen i Sverige. Jag hade tyvärr inget svar. Nu har jag läst på; De tre vise männen hittade Jesus tretton dagar efter hans födelse. Hur många svenskar vet detta?!
Min gamla kompis, Lena, från lågstadiet och uppåt, stötte jag på när jag strosade runt på My Dog. Oj, vad tiden går! Vi bestämde att vi måste ses nå´n gång...
Jag hittade ett par varma kängor, som hade kostat 1400 kr och som de nu sålde för 500 kr. När jag stod där och tvekade sa expediten; "Jag kan ge dig ett bra pris"! Jag tänkte i mitt stilla sinne, att det kanske handlade om ytterligare en femiolapp. Istället sa han;"Du får de för 200 kr!" Wow, vilket klipp! Eftersom familjen köpte ett par liknande förra året, vet jag att de är bra...
Jag kände mig mycket nöjd med min dag på My Dog när jag återvände till bilen som stod i parkeringshuset i närheten av Svenska Mässan. När jag väl satt mig i bilen upptäckte jag att höger bilruta fram var krossad. Ganska snart upptäckte jag att min GPS var stulen!!! J:a idioter.... Avslutningen på dagen blev inte lika bra m.a.o...
Stand By Me".
När jag väl hittade till welsharnas monter var klockan över den avtalade tiden, nio. (Ont om parkering). Det var dock ingen brist på "personal" där. Två welshar var redan på plats och tre personer. Det blev ganska trångt om saligheten när Alfons och jag också klämde oss in.
När mina vänner från Ljungskile, Annette med barn, dök upp, som avtalat, visade det sig att Annette kände de båda "kollegorna" från Uddevalla i welsh-montern. Världen är då bra liten...Mannen med welshen Fabian, som också hjälpte till i "båset", hade jag stött på i Mölndal för ett par veckor sedan och vi hade stannat och pratat hund med varandra. Som sagt, världen är liten...
Det var kul att prata med intresserade valpköpare och berätta om welshens fördelar och andra saker som är viktiga att tänka på innan man skaffar sig en hund.
Helene (fr. montern) och jag gick till finalringen för att lyssna på Pia Myrseth, som skulle prata om fördelarna att använda hunden som draghund. Jag såg framför mig att använda Alfons till att dra hem matkassorna i en träskrinda e.d. Det stärker hundens rygg och den mår bra av att få arbeta.
I publiken sitter en kvinna som jag kommer i samspråk med. Hon berättar att hon är i färd med att köpa en welsh och frågar efter namnet på min vovve. "Alfons", säger jag. "Åh, é dé Alfons som har en egen hemsida?" Det visar sig att hon har följt Alfons via hemsidan. Kul! Senare dyker hon upp vid welsh-montern och lämnar över en jättefin almanacka, med härliga hundbilder, som hon själv har tagit. För varje månad, står ett tankeväckande citat...Tusen Tack!!!
Efter lunch, lämnar första gänget i montern över till nästa sällskap"; Anna med dotter.
Vi tvåtiden är det dags för "ras-patrullen" och då får Alfons representera "welsh springer spaniel" i stora finalringen med stor publik! Hannah och Alfons passar på att slå följe med den engelska springer spanieln och dess ägare, medan allround-domaren Ove Germundsson (en trevlig och kunnig prick!) berättar om de båda raserna.
Det känns skönt att "slippa" ställa ut i år. Jag blir så nervig innan och har svårt att bara ha trevligt. Fråga mig inte varför...Det här passar mig alldeles utmärkt att få prata med hundfolk och som sagt bara ha trevligt....
090101
i år inget undantag.
Jag får försöka sammanfatta den gångna månaden i stora drag;
Julkonsertet med kören var den 10/12 och solister i år var Niklas Andersson och Devina ? (minns inte hennes efternamn-pinsamt). Extranummer som vanligt var "Oh, Helga Natt", som ju är en höjdare. Förra året sjöng vi med Lotta Engberg, då var tonläget på den nedre nivån och året dessförinnan sjöng vi med Tito Beltran (!) och då var det säkrast att mima på de högsta tonerna för dit var det svårt att nå. I år låg tonläget på en "normal" nivå...Det var en nöjd publik som lämnade konserten.
Den 14 december styrde vi kosan mot Uddevalla för att gå på teater, "En Julsaga", av Charles Dickens. Kompisen Annette är dramapedagog och det var med en av hennes ungdomsgrupper i teater, som hon hade satt upp denna föreställning och alltså stod för regin. De var jätteduktiga, ungdomarna och Chares Dickens är en av mina favoriter, med sin lite naiva tro på att alla människor innerst inne har något gott i sig. Man blir glad av en sådan saga!
Fredag till lördag 19/12-20/12 gjorde vi en återträff med "gamla" vänner i Gränna. Annette med familj och Kalle och jag (Hannah blev sjuk och fick stanna hemma) träffades och sov över hos Gudrun, som är en klasskompis från gymnasietiden. Det går några år emellan träffarna, men när man väl ses, känns det som det var igår. Man fortsätter helt enkelt där man slutade sist... så även den här gången. Vi hade det jättemysigt. Våra barn är nästan jämnåriga så det funkar också bra.
Gudrun med familj bor intill en kvarn som är i drift, så där hann vi göra ett studiebesök och inhandla "äkta" vara, "spelt-mjöl och "spelt-musli". Sen roade vi oss med att gjuta ljus. Kalle fick därmed fixat några julklappar...
Höjdpunkten för Kalle och Nils var nog när de fick bada i ektunnan och dessutom äta glass där. Denna procedur roade vi oss med för några år sen och då var de fem eller sex småttingar i samma tunna. Nu var tunnan "fullsatt" med två tonåringar!!
Alfons fick tyvärr inte följa med till Gränna. Där bor nämligen tre katter och med tanke på hur exalterad han blev sist när han träffade katten i Ljungskile, tyckte vi det var lämpligast att han stannade hemma hos husse.
Så var det då julafton! Den tillbringade vi hos mamma Brita och även min bror och sambo firade med oss i år. Som vanligt var det god mat hos "Britas restaurang". Alla verkade nöjda med sina julklappar. Alfons favorit var en napp, med texten "Mammas gosse". Förutom det traditionella TV-tittandet på "Kalle Anka" och "Karl-Bertil", så spelades det sällskapsspel, typ "Pictionary", under kvällen, med mycket skratt och frustration.
Idag är det nyårsdagen och jag är ganska trött i skrivande stund! Partyt var hos oss i år, så det var en del förberedande innan; såsom städning, fixa maten, planera aktiviteter o.d.
Vi var sammanlagt 19 personer och
två hundar. Vi startade med en tipspromenad med
frågor om det gångna året. De vuxna fick sitta i
vardagsrummet och äta sin nyårssupé och ungdomarna
(barnen) satt vid dukat långbord i köket. Maten bestod av
förrätt-mozarella med parmaskinka och sallad,
huvudrätt-oxfilé provencale och efterrätt-
chokladmoussetårta. Det är sällan man tycker maten man gjort själv smakar gott av någon anledning. Man är väl självkritisk och hinner inte sitta och njuta i lugn och ro, eftersom man är mån om sina gäster. Gästerna påstod i alla fall att de tyckte att det smakade bra och ett gott betyg är när barnen vill ha mer...!
Vid vuxenbordet satt det fyra körmedlemmar och vi tyckte att det var på sin plats att vi sjöng något från vår körrepetoar i stämmor, eftersom vi var två sopraner och två altar. Det blev väl ingen succé, direkt, men desto fler skrattanfall!!!
Vid tolvslaget var det förstås ett skådespel av fyrverkerier!!! Alfons klarade det bra som vanligt. Han är inte ett dugg skotträdd och fick fungera som en lugnande mentor för lilla Alice (en sheltie), som skulle få uppleva sin första nyårsafton. Hon tog det hela med ro...
ETT GOTT NYTT ÅR 2009!!!!
chokladmoussetårta. Det är sällan man tycker maten man gjort själv smakar gott av någon anledning. Man är väl självkritisk och hinner inte sitta och njuta i lugn och ro, eftersom man är mån om sina gäster. Gästerna påstod i alla fall att de tyckte att det smakade bra och ett gott betyg är när barnen vill ha mer...!
Vid vuxenbordet satt det fyra körmedlemmar och vi tyckte att det var på sin plats att vi sjöng något från vår körrepetoar i stämmor, eftersom vi var två sopraner och två altar. Det blev väl ingen succé, direkt, men desto fler skrattanfall!!!
Vid tolvslaget var det förstås ett skådespel av fyrverkerier!!! Alfons klarade det bra som vanligt. Han är inte ett dugg skotträdd och fick fungera som en lugnande mentor för lilla Alice (en sheltie), som skulle få uppleva sin första nyårsafton. Hon tog det hela med ro...
ETT GOTT NYTT ÅR 2009!!!!
Samlingsplats på "Mölnlycke fotbollsplan" med en skara hundar och dess ägare. Vi hade tänkt att träna lite lydnad, men det blev mest bus och lek. Det är kul att se hur olika de olika individerna till hundar beter sig. Lilla Alice (shetland sheep dog) tyckte nog att resten av gänget var lite stökiga. Det var säkrast att hålla sig nära matte. Malte (amerikansk cocker spaniel) ville gärna hävda sig gentemot Alfons, genom att försöka rida på honom. Alfons verkade inte bry sig nämnvärt, såg mest uttråkad ut och tyckte att yngligen (1,5 år) var lite jobbig. Selma och Afons höll högt tempo, som vanligt. "Se upp för dårarna"...
Jag var skeptisk även denna gång hur det skulle gå. Jag har nämligen lärt mig att frost ska vara bland det svåraste för hunden att spåra i.
Vid tiotiden på söndag förmiddag var det dags att spåra och då sken solen från en klarblå himmel, vilket gjorde att temperaturen sakta men säkert steg och spårförhållandena förbättrades. Alfons tycktes inte ha några problem överhuvudtaget att känna var spåret gick. Han var betydligt ivrigare den här gången och höll ett högre tempo än de andra två gångerna i öppenklassen. Alfons skötte sig som sagt bra. Tempot borde jag ha dämpat lite, men det är en svår balansgång. Man vill inte störa hunden när den jobbar bra, så att den blir osäker om man bromsar för mycket.
Denna gång höll dock Alfons sig lugnare vid skottlossningen och tittade inte upp i ett träd, som tidigare. Kanske att det gjort en viss effekt när jag sist jag la ett spår och smällde med en plastpåse för att se Alfons reaktion. Han tog det med ro...
Björn Johansson var domare, liksom förra gången. Detta var det ordinarie provet. När Björn tillkännagav att Alfons klarat ett första-pris även denna gång och nu alltså blivit viltspårchampion, var man ju tvungen att ge den mysige domaren en kram.
Vilken lycka!!
Så här lät domarens utlåtande;
Startar raskt och spårar utmärkt i ett något högt tempo. Ringar v1 och v4 (återgång) lätt. Har i övrigt inga större problem.
Ett väl genomfört prov av en duktig spårhund, som idag blir Viltspårchampion!
Igår kväll körde jag barnen till centralen. Jag hade lagt tågbiljetterna i Hannas resväska och påpekat detta.
Janne ringer för att kontrollera när tåget ska vara framme i Östersund. Hannah (Hannah med h-väldigt viktigt nu för tiden) tar fram biljetterna och rapporterar. När vi sen sitter i bilen frågar jag Hannah om hon har biljetterna med, vilket hon är övertygad om. När vi är på centralen och det är cirka 15 minuter till tåget ska avgå, ska Hannah ta upp biljetterna. Hon söker febrilt i resväskan och i ryggsäcken, men utan resultat. Panik! Vad gör vi nu??!!
Lite desperata letar vi snabbt upp två konduktörer vid tåget. Uppgivet, frågar jag; "Vad gör man om man har glömt biljetterna hemma?" Konduktörerna ger ett lugnande besked och säger att det nog ska ordna sig. Vi kommer överens om att jag ringer på deras mobiltelefon, när jag kommit hem, för att tala om vilken vagn och liggplats vi har bokat. Jag utbrister att jag har lust att ge de en kram, för att de är så tillmötesgående och den ene säger att det får jag gärna göra. Och så blir det....!
Stackars Hannah, hon kände sig väldigt skyldig!
Men det som inte får hända, händer. Jag har själv gjort något liknande, så det ligger väl i generna...
Idag har Alfons och jag tagit en tur runt Finnsjön. Det var ett tag sen sist. Alfons har troligen drabbats av rävskabb sen en tid tillbaka. (Det har nämligen härjat en räv med rävskabb i området, sägs det). Vi var hos veterinären och han fick preparat mot detta, "Stronghold", ett medel man droppar i nacken. Veterinären var inte helt säker på sin sak, men för säkerhets skull satte vi igång med behandlingen. Han har kliat sig under ena armhålan och på ett av benen, som det har blivit ett sår på. På det hela taget har det varit ganska lindrigt, trots allt. Det tråkiga för både Alfons och mig, har varit att han inte har fått träffa andra hundar och inte har fått vara lös någonting. Men nu har vi tagit andra dosen och då är han smittfri. Därför var det härligt att se honom springa fritt i skogen igen, denna härliga höstdag.
Senare på dagen la jag ett viltspår i skogen, genom att dra rådjursskanken. Något blod har jag inte hemma, så det fick bli utan blod. Jag markerade väl med klädnypor hela vägen. Jag är urdålig på att komma ihåg hur spåret går annars. Det ska bli spännande och se hur han klarar det imorgon.
Jag har haft kontakt med "kungen i viltspår", nämligen Skoglunds, med kenneln "Viltvittringen"(uppfödare av Bayersk Viltspårhund). Inger och Roger Skoglund är båda viltspårs-domare och har kurser o.d i viltspår, alltså mycket skickliga på området. Jag ställde frågan hur man lär hunden att inte växla över till ett färskt spår. Inger svarade att det enbart handlar om lydnad, finns inga andra genvägar...Intressant!
i höstens färger.
Veterinär Maths Lindberg, som är röntgenansvarig på Husdjurshälsan i Västra Frölunda, var det som höll i föreläsningen. Vi träffades på "Träffpunkten" i Kallebäck, en lokal som Birgitta Thoresson har fixat och där man kan träffas en gång i veckan med sina hundar för olika övningar.
Föreläsningen var jätteintressant! Maths är verkligen superduktig! Det var inte en fråga han inte kunde svara på och många frågor hade vi, en samling på cirka 20 pers.
Han pratade om och visade bilder på friska höftleder och mindre friska sådana och förklarade skillnaderna. Det som påverkar höftlederna är förstås generna, ärftligheten, men även kosten och motionen. Rubbningen sker under uppväxttiden. Alla små valpar har höfter som kan liknas vid "E"- höfter, innan de har vuxit till sig och höftledsskålen passar in i höftbenet. Det är därför viktigt att de inte röntgas för tidigt. Rekommendationen är, enligt Maths, runt 1,5 års ålder, inte tidigare. Om man gör det för tidigt är det risk för en felaktig diagnos. Det är mycket viktigt att den som utför själva röntgen är noga och lägger hunden helt rätt, annars kan det också bli ett felaktigt beslut.
Vad det gäller maten, menade Maths, att det kan vara lämpligt att ge welsh-valpen foder som passar för de stora raserna, s.k. "large-foder", så att valpen inte växer för fort. Även fett kan göra att valpen växer för snabbt. Därför ska man även dra ned på det. Vi hade många frågor gällande foder och på frågan vilket foder Maths rekommenderar, ville han inte gärna svara på, men sa att finns cirka fem olika bra foder, resten cirka 150 är mindra bra. Till slut fick vi i alla fall fram några namn såsom; Hills, Royal Canin, Pro Pac m.m.
Han pratade också om artros och hur man kan lindra smärtan för hundar med artros, genom glykostillskott o.d.
En fråga som någon ställde var; En hund, som har ett glatt hundspråk, såsom viftande svans o.d, kan det vara ett tecken på att hunden inte har ont om den haltar? Maths svarade, att hundar är experter på att dölja att de faktiskt har ont. De är ju flockdjur och i en flock kan de fara illa om de visar sig svaga. Intressant!
Denna gång begav vi oss till Mörlanda utanför Sollebrunn. Tips på domare, Börje Johansson, hade vi fått från familjen Bjurström, som vi besökte förra helgen. Han hade alltså en tid för oss idag.
I onsdags var mina jobbarkompisar och jag på studiebesök hos SVT, som ligger i närheten av vår arbetsplats. Det var väldigt spännande att höra och se det som händer på tv och radio. När jag skulle nedför en trappa där, missade jag sista trappsteget och trampade snett. En hemsk smärta i foten, kände jag, men det var bara att halta vidare. Så småningom svullnade foten rejält och jag såg faran i att inte kunna gå viltspår på lördag. Men tack och lov, fixade jag det, genom att linda foten med stödbandage.
Janne och jag steg upp "med tuppen" och hann lagom till avtalad tid kl. 10.00. Idag var det ett perfekt spårväder, cirka 10 gr., lite solsken och vindstilla. Trots det, gick det inte lika klockrent som förra gången. Alfons kände förmodligen viltvittring. Det var väldigt spännande att stanna upp och nosa i vädret och stanna till och nosa lite extra på några fäckar, innan han fortsatte själva blodspåret. Jag fick mana på honom en del. Han hade inga svårigheter att spåra, men blev lite störd av viltdoften (?) Huvudsaken var i alla fall att han klarade sin etta!
När domaren sköt med pistolen i slutet av spåret, blev Alfons väldigt uppspelt och liksom förra gången tittade han upp i ett träd. Börje förklarade att det beror på att Alfons förmodligen har en hel del jaktinstinkt i sig, vilket jag själv har förstått. Welsh är ju en stötande fågelhund och ska hämta fågeln på marken, efter att den har skjutits i luften. Det är ju fantastiskt att de kan ärva dessa speciella beteenden, utan att ha upplevt det i verkliga livet.
Det delades inte ut poäng idag utan endast ett utlåtande av domaren som lät så här;
Startar raskt. Får viltstörning på S1 och S3, men reder upp. Ringar återgången V3 lätt. Spårar sedan u.a. till spårslut. Ett något kryssande spårningsarbete, men med full kontroll var spåret går, i ett bra tempo.
För Alfons del var det väldigt spännande med alla dofter. Katten var förstås Alfons favoritdoft.
Innan vi tog en "repa i skogen" fikade vi god hemmagjord äppelpaj. Douglas var måttligt fötjust i Alfons, som trängde sig in på hans revir. Hundarna är jämngamla (skiljer endast en månad), så de ser varandra som rivaler. De tittade misstroget på varandra och morrade.
När vi kom ut i den härliga skogen (En perfekt "lägga spår-skog") kom de igång och började leka med varandra-Full fart-welsh, så klart!
När vi sen kom in igen, efter skogspromenden, trodde vi att hundarna hade accepterat varandra och att allt var frid och fröjd, men rätt som det var rök de ihop, utan direkt förvarning. Förmodligen pratade de hundspråk, som vi inte förstod eller märkte. Vi korrigerade beteendet och sen höll de sig på var sin kant. Jag vet inte var det var som utlöste den reaktionen...
Vi åt god mat, som jag lyckades få receptet på....
Tack för ett trevligt besök!!
080921
Mindre kul var det att gå upp kl. 4.45 fredag morgon för att hinna till Landvetter till kl. 5.45. Det var lite kaos på flygplatsen därför att rullbandet för resväskorna inte fungerade. Vi fick flytta runt till minst fem olika köer, innan vi till slut kom på planet till Köpenhamn och därefter till Genève.
Det var fullspäckat program på fredagen. I Genève väntade två chartrade bussar, som tog oss tre körer, cirka 70 pers. till första målet, som var "The World Council of Churches", en gemensam plats, där olika religioner ska kunna mötas. Där hade vi en kortare koncert i lobbyn vid lunchtid. Efter det var det rundvandring i huset och utanför och därefter lite "mingeltime" och fika.
Vi checkade in på Royal Hotel, ett fint hotell, som låg på promenadavstånd till centrum och "gamla stan".
Gemensam middag väntade på Restaurang Edelweiss. Det serverades köttfondue, vilket var många år sen jag åt. Mycket gott! Här underhöll två trubadurer, som spelade ett antal olika instrument; förutom gitarr och dragspel, på såg, skedar, koskällor m.m. Dssutom joddlade de på franska! Stämningen var på topp när de spelade Edelweiss och "hela" restaurangen sjöng med. Några nyfikna japaner, som satt på andra våningen och tittade ner, var tvungna och ta fram kameran och filma det hela.
På lördagen fanns tid för shopping och lite sightseeing, bl.a såg vi en staty av Rosseau, en författare, filosof och kompositör, som levde på 1700-talet och som alltså föddes i Genève. Vi passerade även huset där han bott. En rundvandring i gamla stan hann vi också med. Så mycket mer kulturellt blev det inte. På Café de Paris satt vi på en uteservering och åt en god lunch.
Kl. 18.30 var det samling i Evangelisch-Lutherische Kirche för körövning och kl. 20.00 var själva konserten. Det var en blandad repetoar. Först ut var vi; "Röster i Råda" (Voices in Rada, som blev kallade). På övningen lät det inget vidare för vår del, men när det väl gällde, blev det väldigt bra. Alla skärpte sig. Vi sjöng "Körtrall" av Kjell Lönnå och Beatles bl.a. Därfter var det ungdomskören "Lound and Proud", med lite gospel-stuk och "Råda klassiker",som har solister med mycket skolade röster. En härlig blandning med andra ord.
Körledaren berättade efter koncerten att vi hade fått en inbjudan till Edinburgh nästa gång vi skall ut på "turné. Inte illa.
Efter konserten var vi ett gäng, som gick och åt på en indisk restaurang.
På söndagen skulle vi vara med på en engelskspråkig gudstjänst i samma kyrka som gårdagen. Varje kör skulle endast uppträda med var sin låt. Det var en lättsam gudstjänst, inte så högtravande som det många gånger kan vara i en svensk kyrka. Prästen sa en del tankeväckande saker och det det fanns en hel del humor med. Det var många olika nationaliteter där och nya gäster fick presentera sig om de ville och tala om varför de befann sig i Genève. Många var studenter. Alla hälsades välkomna. Det avslutades med en allsång av Beatles, "Let i be", vilket var riktigt stämningsfullt.
Därefter var det fri aktivitet. Flera av oss valde en tjugominuters tågresa till byn "Russin", där vinfestival firades. Det var en riktig hit! Det var så vackert med fälten av de stora vinodlingarna och bergen som reste sig i bakgrunden. Vi kom lagom till en cortege, med varierande ekipage och musikanter. De bjöd publiken på "nyskördat" vin. Stämningen var på topp.
På hemresan blev det lite förseningar, så jag var inte hemma förrän vid ett-tiden på natten. Hela familjen låg och snusade, utom en som hälsade mig varmt välkommen. Gissa vem!
ALFONS förstås!!!
uppträdde. Alla valde att ha scarfen runt halsen, utom jag som var
"utböling" och hade den som ett skärp.
Skål! för en trevlig körresa!!
Denna kursdag var det få närvarade p.g.a att många var på hundutställning i Sofiero.
Övningarna idag gick ut på att finslipa det vi hade lärt oss sen tidigare; ingångar, "fällknivsläggande" med tallrik bakom, "stjärtinsnurr"-halva varv, steg/halt med varierat antal steg m.m. Alfons och Hannah fick vara förebilder för hur man gör övningen "Stanna med extern belöning".
När de tränade på stegen, utan hund, kunde jag inte låta bli att ha ett leende på läpparna. Det såg ganska kul ut; "vänster-höger-vänster snett-höger lätt fram-vänster...och vänster-höger-vänster jättesnett-höger ihop-vänster"...
Förhållandena var inte de bästa. Det har ösregnat hela natten och hela förmiddagen, så blodet måste ha varit rejält utspätt, efter cirka 20 timmar. Domare Kent var imponerad av Alfons insatser!
Jag tycker faktiskt inte att Kent höll vad han lovade, nämligen att fixa bra väder. Däremot hade han varnat för att det kunde finnas vilsna orienterare kvar i spåret, som han inte kunde ta ansvar för. Det hade nämligen varit en stor orienteringstävling i Romelanda, på Kents marker, för några helger sedan. Orienterarna lyste dock med sin frånvaro. (Kalle och Janne var förresten med på den tävlingen och även de hade "hittat hem"). Det är ingen brist på Kents humor!
Det märktes att spåret inte var så enkelt, Alfons höll ett lugnare tempo än vanligt. Han hade lite problem vid ett ställe, som visade sig vara en återgång, fick jag sen reda på, men som han alltså lyckades reda ut själv.
Efteråt kändes det i alla fall väldigt bra, nästan samma känsla som när man lyckades ta körkort!
Förra året i november gjorde vi ju ett försök i öppenklassen, men då hade Alfons drabbats av noskvalster. Han misslyckades därmed totalt. Det är skönt att veta att det inte blev några bestående mén av det. Att det inte har blivit några försök förrän nu, är för att när vi tog upp viltspårandet igen efter uppehållet under vintern, tyckte jag inte att Alfons var lika motiverad längre. När sen motivationen tycktes vara tillbaka, blev det 30 gr. varmt, vilket inte är de bästa förutsättningarna för hunden att spåra i och när sen vädret var perfekt för spårning var hunden och resten av familjen bortresta. När jag därefter försökte boka tid, passade det inte vid de önskade tillfällena.
Så, äntligen!!
Domare Kent Andersson skrev följande kommentar;
En hund, som är medveten om sin arbetsuppgift, spårar för dagen bra, trots ihållande regn, mycket bra arbetstempo. En lovande hund, som kan bli mycket bra med rutin.
Jag har ju en del roliga saker framför mig. På söndag ska Hannah och jag börja en hundkurs i tävlingsydnad. Det ska bli spännande. I mitten av september åker jag på körresa till Genève, fredag t.om. söndag, vilket jag också ser fram emot. Ja, nu börjar almanackan bli fulltecknad igen.
Idag är jag ledig, eftersom jag ska jobba på lördag. Därmed fanns det tid för viltspår vid lunchtid. Igår kväll när jag var på körövning, passade Janne på att lägga ett spår för Alfons och mig. Det fick ligga i cirka 16 timmar. Det var svår terräng, men inte så långt (kanske 300 m) och det har regnat och blåst en del. Inte helt lätt, alltså. Alfons skötte sig bra och jag tycker faktiskt att även jag skötte mig skapligt den här gången. Jag läste och litade på hunden, vilket jag ibland missar, när jag tror att jag vet hur spåret går eller när jag blir osäker.
Som belöning fick Alfons busa lite med "skånken". Dé é alltid kul...!
080814
Annette och jag har känt varann sen första klass, men det var väl först i gymnasiet som vi började umgås. Vi valde samma linje. Ettan och tvåan i gymnasiet fnissade vi oss igenom, först i trean skärpte vi till oss.
Annette och jag fick barn nästan samtidigt, först en flicka och sen en pojke. Det har väl hjälp till att hålla kontakten, trots att hon flyttade från "stan" till Ljungskile.
Bl.a har vi ordnat en julmarknad för barnen varje år i cirka 10 års tid (tillsammans med några andra familjer), där barnen har fått tillverka sin egna julsaker och sälja för en billig penning till ortsborna i Ljungskile. Det har varit väldigt uppskattat och "ett säkert kort" att träffas. Nu börjar barnen bli för stora, så vi får hitta en ny tradition...
Det är alltid så roligt att träffas! Vi har så många minnen ihop och man fortsätter alltid där man slutade sist, oavsett hur många månader som passerat...
Grabbarna, Nils och Kalle, är båda motorintresserade. Nils kör nu cross, medan Kalle la det bakom sig för några år sen. Kalle var dock sugen på att prova Nils cross på parkeringsplatsen. Färden blev inte så långvarig. Kalle insåg att det gick för snabbt i u-svängen och om han inte stoppade crossen genom att välta skulle han köra in i vår bil. Lite skadad kände han sig efteråt, men skrattade mest åt det komiska..
Vi åt god mat och på kvällen spelade vi kort, "Rummy", och höll på till kl. två på natten!
Alfons och jag skulle sova i vardagsrummet, där kattens korg stod. Katten Noa själv, var ute på natten. Alfons stod som paralyserad framför korgen, förflyttade sig lite och stod åter som förstelnad. Mycket märkligt! Därefter vilade han en stund, men efter ett tag var han på den spännande korgen igen. Till slut var jag tvungen att gömma korgen i ett skåp, så att vi fick lite nattro.
När sen Alfons och Noa möttes på morgonen blängde de på varandra. Alfons var nyfiken, men försiktig. Noa skeptisk, men lugn. Vid ett senare tillfälle råkade Alfons komma lite för nära och då var Noa framme med sin tass för att markera vem som bestämde. Alfons förstod budskapet och drog sig tillbaka. Häftigt att se hur djuren kommunicerar...
Vi tog sen en härlig promenad i en riktig "trollskog". Alfons gjorde glädjeskutt och badade i den närliggande sjön. Det är underbart att se denna lycka, som hunden utstrålar...
På vägen hittade vi lite kantareller. Jag lyckades undgå i sista stund sankmarken, som gjorde så att Annette sjönk ned till knäna. Vad kunde man göra annat än att skratta (?)...
Annette och barnen har framåtkridna planer på att skaffa en hund till våren, men har ännu inte bestämt sig för vilken ras de vill ha. De blev förtjusta i Alfons och tyckte att han har många av de egenskaper de önskar hos en hund; glad och vänlig, social, lugn inne, men fartfylld ute, lekfull, inte skällig...Eventuellt önskar de en lite större hund. Boxer vill de utforska mer. Vilken hund det än blir, kommer den till en mycket bra och kärleksfull familj. Det är ett som är säkert!!
080812
Ytterligare cirka 22 timmar senare fick Alfons och Selma visa sin spårförmåga. Regnet vräkte ned de sista timmarna innan. Det kändes nästan dömt att misslyckas...
Men icke, våra duktiga vovvar skötte sig exemplariskt, med koncentration och arbetsvilja hittade de till slutmålet!!
När jag kom hem från spårandet var det dax för fler övningar i naturen...
Kalle har nyligen fyllt år och fick ett fint kastspö i födelsedagspresent, vilket han var sugen på att testa. Janne köpte fiskekort och vi (Janne, Kalle, Alfons och jag) begav oss till en närliggande sjö, Delsjön, vid Bertilssons Stuga, för att pröva fiskelyckan. Regnet hängde i luften, men det såg vi bara som en fördel ur fiske-synpunkt.
Efter bara några minuter lyckades Kalle få en mindre gädda på kroken, men den lyckades slita sig. Kalle fick "blodad tand" , men tyvärr, vände fiskelyckan och det blev inga fler "firrar" på kroken. Det var dock skönt att komma ut i naturen på kvällskvisten.
080810
Yvonne, Lovisa, Hannah och jag var alltså på musikalen Mamma Mia på lördagen, som var liksom bion fantastisk. Till skillnad från vissa skådespelare i bio-versionen, kunde alla sjunga och det med klass! Vi satt på parkett, första raden, så närkontakten med ensemblen var fullständig. Efteråt gick vi på restaurang och åt och drack gott!
På söndagen gick hela familjen, utom Kalle, på bio, Batman. Hannahs kompisar, Julia och Josefine var också med. Innan bion tog vi en fika hos Susanne, som generöst bjöd på "sju sorters kakor". Batman, hör väl inte till min favorit-genre av film, lite för mycket våld och biljakter o.d, men jag tycker faktiskt att den var riktigt bra. Den var spännande och det är alltid trevligt med en odödlig hjälte.
Nedan vardagsbilder på en mode-medveten och en koncentrerad hund;
Nu är ju det vackra vädret tillbaka. Gunilla och jag tog en "hurtrunda" runt Finnsjön häromkvällen och avslutade med ett svalkande bad. Underbart!
Igår ringde Gunilla till mig på jobbet, för att tala om att hon just vid det tillfället var på väg till Särö för att sola och bada. Suck, varför måste just jag jobba denna fantastiska sommardag? Jag tog chansen och frågade chefen om jag kunde ta lite komp.ledigt och sluta kl. ett, eftersom det var så pass lugnt på jobbet. Jag fick ett positivt svar(!) och kunde alltså sammanstråla med Gunilla på Särö. Gunilla packade bikini och badlakan till mig, så bara det var ju en upplevelse att se om hennes badutrustning passade även mig. Det fick duga. Inte hade jag tid att ta vägen hem först. Jag inhandlade sallad till oss båda. (Vi har nämligen en nyöppnad salladsbar nära jobbet, som alltså har en fantastisk salladsbuffé; linser, bönor, grönsaker, frukt, ost, kött eller fisk, som man alltså väljer själv. Risken är att man äter för två när man får chans att plocka vad man vill.) På parkeringsplatsen var det nästan fullt, men till slut lyckades jag finna en plats. Går man sen genom skogen och över berget på andra sidan är man ofta nästan alldeles allena. Så även denna dag. Det var helt fantastiskt! Sol, men ändå lagom varmt, med en stilla bris, klippor och klart havsvatten. Det var säkert 20 gr. i vattnet, precis lagom, enligt mina mått mätt. Det enda som bidrog till lite negativt var rödmaneterna, som uppenbarade sig nära badplatsen.
Ja, imorgon kommer resten av familjen hem igen! Jag längtar efter dem alla fyra; Mannen, båda barnen och hunden!
I natt drömde jag att de kom hem och Alfons kom glatt fram för att hälsa, men jag upptäckte då att Alfons svans var kuperad. Jag blev ledsen och frågade varför Janne hade tillåtit detta. Janne förklarade att en veterinär i Östersund hade rekommenderat detta av någon anledning, praktiskt, kanske. Janne var helt oförstående över min reaktion.
Jag har ännu inte kollat med Janne om det var en sann-dröm. Jag hoppas verkligen inte det. Alfons fina, glada svans....Knepigt hur man får till det i drömmar...
I kväll ska jag till mamma Brita och bli "utfodrad". Mammas mat är bland den bästa som finns! Jag inser att jag pratar mycket om mat, är jag lite fixerad? Ja, kanske, det är gott med mat!
Det blir "storfrämmande" från Stockholm också, min faster Margareta med make Göran. Margareta är en beundransvärd kvinna! Som pensionär gjorde hon verklighet av sina drömmar, att skapa "Dalhalla", i Rättvik, Dalarna. Hon förvandlade ett kalkbrott till en operascen med en fantastisk akustik. Hon har mycket "skinn på näsan" och är inte rädd för att säga vad hon tycker och tänker, vilket ju inte alltid "faller i god jord"...Man kan inte annat än att beundra hennes mod och styrka i alla fall. Hon är nu över åttio år fyllda, vilket man definitivt inte kan tro, pigg och alert. Förhoppningsvis har man ärvt lite gener...?!
Jag kände lite abstinens av att plåta bilder, trots att jag inte har en hund att pryda bilden med. Igår läste jag i Göteborgs-Posten om en engelsk fotograf, Matt Stuart, som fotograferar vardagsbilder på stan. Människor och djur på gatan i vardagsmiljö. Jag gillade hans bilder skarpt. De var humoristiska och spontana. Han har fotograferat i tio år och endast cirka 50 st bilder är han riktigt nöjd med. Man kan titta på hans bilder via www.mattstuart.com.
Som sagt, eftersom jag fick lite abstinens av att plåta tog jag med kameran och fotograferade saker i min omgivning. Inte speciellt intressanta bilder måste jag erkänna, men om jag gör en analys av det hela tycker jag t.ex att de två första bilderna är mer intressanta än bilden med rosen, eftersom där finns liv, geting och fluga (tyvärr, medger objektivet inte så närgångna bilder). Rosen är vacker, men trist. "Prästkragarna" är fascinerande, eftersom de växer på asfalten. Vad lever de av? Himlen är dramatisk i sig. Sista bilden är inte speciellt vacker, men skapar en viss nyfikenhet. Hur har den skjortan hamnat där?
Förmodligen är det delvis därför jag tycker att det är så roligt att fotografera min älskade hund ute i naturen. Det händer ju alltid nåt på bilden.
Själv passar jag på att vara lite social och träffa vänner. Igår var jag med tre kompisar på bio, "Mamma Mia". Mycket sevärd! Det var svårt att sitta still i biostolen och man ville gärna "skråla med" i de kända ABBA-låtarna. Man blir glad av filmen, rekommenderas varmt!
Idag har jag gjort ett besök hos "sjuklingen" Susanne, som har ryggbesvär sen en tid tillbaka. Det tycks dock gå åt rätt håll, vilket glädjer mig. Gav en uppmuntrande blomma med kort, med budskapet " Det viktigaste är inte att aldrig falla, utan att kunna resa sig efter varje fall". Susanne bjöd på en sagolik lunch; kassler med en blandad sallad av en massa goda ingredinser, färska rödbetor med fetaost, olivbröd, m.m. Vi passade på att sitta ute, när solen tittade fram, så visst, fick vi uppleva lite sommarkänsla igen.
Därefter tog jag en sväng till min favoritaffär i Göteborg, "Victoria of Sweden" och shoppade loss. Man får ju passa på när maken inte är hemma...(nä, då, så farligt är det inte, det var ett skämt..).
080705
Jag har genom min arbetsgivare möjlighet att få låna en stuga varje år på Lavö, där banken alltså äger fem olika stugor, som ligger precis vid havet. Varje stuga har sin egen trädgård. Tre roddbåtar finns till låns och en kanot. Man får hämta sitt eget vatten i en brunn med kallt gott källvatten.
På tisdag kom det vackra vädret. Dagarna innan hann vi göra lite utflykter; bl.a till Fiskebäckskil, där vi äter vår årliga fisksoppa på "Brygghuset". Den är superb! Där träffade Alfons en liten welsh-tik (som fick mig att tänka på "Lady och Lufsen när jag såg dem tillsammans). Hon var från Uppsala, berättade ägarna. Göksäter, "lilla Ullared", är också ett ställe vi brukar besöka och så även i år. Alltid får man tag i något "matnyttigt". På loppmarknaden köpte jag ett vackert fat. I Grundsund (mer känd som Saltön från TV) gjorde vi också en liten visit.
Med det vackra vädret på tisdagen kom Axel, Kalles kompis, som var efterlängtad. På onsdagen och fredagen fick vi fler besök "hemifrån", Gunilla (min kära och äldsta väninnna) och Josefine (tyvärr, kunde inte Susanne komma, p.g.a ryggbesvär) och familjen Numerius (utom Peter, som måste vara hemma och jobba). Grillning båda kvällarna nere vid bryggan var en självklarhet.
Detta var ett ställe som föll Alfons i smaken. Här kunde man spåra i den spännande naturen, jaga flugor, bada, "spela fotboll", hämta frisbee m.m. Det som var mindre kul, var att åka båt som gungade så läskigt och passera de farliga röd-vita "kusinerna"-kossorna.
Vi passade på att åka och hälsa på min kusin, Gunilla med make, som bor i närheten av Lavö. De behövde få hjälp att flytta sina kossor och kalvar från ett grönbete till ett annat, vilket ju barnen tyckte var spännande. Alfons, däremot, fick hålla sig på avstånd, vilket han förmodligen uppskattade.
Som barn tillbringade jag en del av somrarna hos min mormor, som bodde väldigt nära både Lavö och kusinen. Min morbror tog över gården efter mormor och har bott kvar där tills han avled strax innan jul förra året. Nu är huset med gård och mark sålt, men inflyttningen av de nya ägarna sker inte förrän i september. Jag kände ett starkt behov av att föreviga mina minnen med bilder från gården och passade på att göra det. Det är först på senare år man börjat uppskatta det man hade och det känns viktigt att "bevara sina rötter" och förmedla detta vidare till sina barn.
Nedan har jag försökt att sammanfatta det som beskrivits med bilder;
080622
Nio personer (fyra vuxna och fem barn) och två hundar bodde i en f.d skola, som nu var nyrenoverad till ett boningshus. Vi var de som invigde huset. Det var nycket hemtrevligt och fint. Det fanns en stor trädgård, som var inhängnad med staket. Idealiskt för hundarna att kunna springa lösa.
Det traditionella svenska midsommarvädret infann sig även i år. På midommarafton dukade vi inne för regnet hängde i luften och någon värme var det inte att tala om. Dagen efter däremot, var vädergudarna barmhärtiga och vi kunde sitta ute, äta sill och potatis, grilla och sjunga snapsvisor. Malin hade ordnat med frågesport och skattjakt.
Vi hann med lite av varje, gällande utflyktsmål och sevärdheter. En älgfarm besökte vi och hade en egen guide. Vi fick gå in till både de stora älgarna och klappa dem och även till de små kalvarna, som bara var cirka tre veckor gamla. De behövde namn och naturligtvis ville ju jag vara med att döpa dem. Mitt förslag var Doris och Gösta. Guiden antecknade detta. Lite shopping hos lågprisvaruhuset Carlsson (ägaren är han som en gång startade Ge-kås i Ullared) var ju givet, några loppisar hann vi också med. Det är ju nära till gränsen Norge och Halden, så det var ju ett måste att besöka fästningen, Fredriksten, där Karl den XII blev skjuten. Vid ett fik på gränsen till Norge träffade Alice, Numerius Shetland Sheepdog, sin dubbelgångare. Det var en norsk familj som hade näst intill en kopia av Alice. Den var endast en vecka äldre, med samma färg och täckning.
Det var härligt för Alfons med naturen runt omkring, där vi bodde, stora härliga ängar där han fritt kunde galoppera. Spännade var det också med alla sorkhål, som han var tvungen att inspektera.
Det fungerade mycket bra med båda hundarna tillsammans. Alfons var jättesnäll och behandlade valpen bra, trots att hon var väldigt intresserad av hans mat, istället för sin egen. Alice blev modigare för var dag och ville gärna busa. Alfons var inte sen att hänga med på det emellanåt.
Som alltid hade vi en trevlig helg tillsammans med familjen Numerius!!
Ja, det kändes ju lite snopet. Men förmodligen har jag lärt mig en hel del på "misstagen". Jag får försöka att se på det som Tina Törner, rallyföraren, som jag var och lyssnade på, när hon hade en föreläsning här i Mölnlycke. Hon ser inte sina motgångar som ett misslyckande, utan som en utveckling!!
Det bjöds på en härlig lunch, som bestod av pastasallad, med tillbehör och kaffe och kakor till efterrätt. Det var väldigt varmt denna dag också, men om man bara letade sig till skuggan, var det underbart! Det var verkligen jättetrevligt! Min främsta uppgift var väl att vara fotograf och föreviga denna dag.
När vi väl kom fram, hade Eva ångrat sig och ville lägga ett kortare färskt spår av klöv, som jag sen testade på Alfons. Även denna gång skötte han sig utmärkt. Jag fick också prova att spåra med Nikki, personspår med klossar, som Nikki skulle plocka upp efterhand. Eva var nöjd med min insats och tyckte att jag hade utvecklats sen förra gången, även om farten fortfarande borde dämpas en aning. (Jag som tycker att jag tar tomtesteg.)
Det var lika roligt denna gång, om inte roligare! Nöjda och glada återvände vi hem efter cirka tre timmar! Tiden bara rusar iväg. Vår lärare och coach gav oss lite hemuppgifter till nästa gång...
Jag hade beklagat mig för Eva och sagt att jag tyckte att Alfons inte verkade lika intresserad av viltspår som tidigare. Eva erbjöd sig då att lägga ett spår i "sin skog" för Alfons, med mig som förare och så skulle hon studera Alfons spårförmåga. Spåret bestod enbart av klöv, alltså inte blod. Det fanns en speciell baktanke med det, enligt Eva.
Alfons skötte sig mycket bra! Han var fokuserad och följde spåret i detalj. Jag skötte mig väl mindre bra, även om Eva påstod motsatsen. Jag fick mycket bra vägledning och handfasta tips, som jag tror att jag har glädje av i fortsättningen. Det var så himla kul! Hade det varit ett riktigt Öppet spår hade vi fått ett första pris med HP, enligt vår lärledare. Inte illa! Nu förstår jag ju att det inte är något fel på varken Alfons "näsa" eller vilja, utan att det förmodligen är jag som har gjort vissa misstag när det inte har gått så bra.
Vi hann också med en del lydnadsträning, såsom koppelträning, vilket jag märkte hade gett resultat redan vid första rastningen dagen efter.
Vi fikade Monikas (!) goda, hembakade kanelbullar och hade mycket att prata om. Eva berättade om KM i Viltspår från dagen innan, då hon och hennes hund Nikki hade kommit på en femte placering, av sjutton deltagare. Grattis!! Eva var nöjd med sin placering, med tanke på den hårda konkurrensen och det svåra spåret med en livs levande älgtjur i faggorna. Etta blev "herr Grimmhills", med en av sina duktiga viltspårshundar, trea Kent, (min andre viltspårsinstruktör) med Caramell. Vem som blev tvåa och fyra känner jag inte till...
Ett stort Tack till Eva för hennes engagemang!!
Det var ännu en fantastisk kväll i maj 2008, att lägga till handlingarna.
Nedan några glimtar från den kvällen.
Oj, så söta valpar! Man smälter ju...Man utsätter sig genast för en "risk" när man besöker sådana bedårande varelser. Risken att man får med sig en hem...
Det verkar som att Birgitta har nappat på några av de namnförslag jag har tipsat om till de nya valparna. Temat är sång-titlar på engelska. Birgittas kennel, Pencelli Progress, är ursprungligen från England, därför vet jag att hon föredrar namn på engelska. Så mina (och Hannahs) förslag är bl.a Stg. Pepper, Satisfaction, Sledgehammer, Stand By Me, Summertime, Sunny Girl, Strawberry Fields, Sweet Chariot, Sound of Music, Sounds of Silence, för att nämna några. Vi får se vad det blir.
Alfons blev förstås tjusig, som vanligt, efter att Birgitta hanterat saxen.
Kvällen var ljuvlig! Vi höll på att inte komma därifrån, det tog tid med Alfons och vi hade mycket att prata om. Vid halv nio var vi i alla fall åter i Mölnlycke och en underbar grill-middag väntade, som Janne fixat.
För övrigt kände man igen mycket av hans metoder, som man har lärt sig på kurser man har gått; att straff inte lönar sig i längden, utan det är belöning och uppmuntran som gör att hunden lär sig och lyder.
Anders är rena ståuppkomikern!! Han driver med hund och hundägare och lockar till många skratt!
Han föreläste i cirka en och en halv timma, därefter var det paus och man fick tillfälle att köpa hans signerade böcker. Jag köpte en bok, som heter "Fria hundar" och som handlar om inkallning, vilket vi känner att vi behöver träna Alfons med. Han "ska ju bara" jämt...Den andra boken jag köpte handlar om hundens drivkraft och motivation.
Det fanns tillfälle för en frågestund senare. Jag ville ställa frågan hur Anders Hallgren ser på Cesar Millans metoder (från TV4 plus), men jag fick inte tillfälle. Jag tror dock att jag vet svaret...
Några foton nedan avslöjar detta, vissa arrangerade bilder och andra mer spontana...
Kattie (Selmas matte) och jag träffades vid 16-tiden, vid Finnsjön, för att lägga tre blodspår till tre hundar; Selma, Alfons och Kiwi ( Engelsk Springer Spaniel). Det gällde att planera, så att vi inte la spåren för nära varandra, hitta bra terräng och att lösa problemet med att bara ha två rådjursklövar till tre spår. För att hitta igen våra spår hade vi färgade klädnypor, som vi flitigt markerade med. Efteråt kände vi oss nöjda med vår "fantastiska" insats. Innan vi åkte hem igen, hann vi träffa och skrämma min "körkompis, Gunvor, med våra blodiga händer...
Efter fyra timmar träffades vi åter, nu med hundar och Katties kompis, Pia (ägare till Kiwi). Först ut var Kiwi, som är en duktig svampletare och har haft lite svårt att veta om matte vill att hon ska söka svamp eller blod. Nu var det inga problem. Hon visste precis vad hon skulle göra och var fokuserad.
Alfons skötte också sin uppgift snyggt. När jag trodde att spåret var åt vänster vek Alfons av åt höger. Kattie och jag tittade på varandra och jag skakade på huvudet. Jag tänkte; "Nu är han ute och cyklar", tills jag fick syn på en klädnypa, som avslöjade att Alfons hade koll, men inte hans matte. Det fanns ingen tvekan ens vid bloduppehållet.
När Selma, som var sist ut, skulle gå sitt spår, hade det börjat mörkna. Det var nästan lite läskigt. Jag hade full sjå att hänga med efter förare och hund och hinna samla in klädnyporna. Även Selma skötte sig alltså galant! Det var nog tur att vi hade en hund som var duktig på att spåra, annars tvivlar jag på att vi återfunnit "skånken" i mörkret.
Bildbevis på de tre duktiga spårhudarna nedan och Kattie med skånk...
Det var en fantastisk vårdag idag, med strålande sol och en temperatur som letade sig upp till ca. 15 grader! Och alla dessa vitsippor! Underbart! Tyvärr var det inte så många hundägare med hundar, som uppenbarade sig. Tråkigt för eleverna, men bra för oss. Vi fick ju privatundervisning, tips på nya övningar och bra "feedback". De blivande hundistruktörerna var duktiga och väldigt trevliga. (nu är jag där igen!). Alfons skötte sig bra och även Hannah. Jag var som vanligt lite mer"bakom kulisserna" , eftersom jag tycker Hannah sköter det här bäst. Självklart tar ju jag till mig och lär mig jag också, för att praktisera till vardags. Efteråt bjöds det på fika, vilket satt fint!
Det var jätteroligt att träffa Eva Schultz och hinna prata med henne en del innan "tävlingen". Hon gav Hannah lite "handlingstips", som Hannah kände att hon hade nytta av. När domaren tillkännagav att Alfons fått CK, blev både Eva och jag så glada att vi helt spontant kramade om varandra. Tänk att man kan bli så glad för en sån grej. Eva ställde ut Midde, som blev BH4, vilket hon var nöjd med, med tanke på den hårda konkurrensen bland champinjonerna. Det blev lite förvirrande innan de fem hundarna som gått vidare för att tävla om bästa hanhund hade infunnit sig. En hund saknades. När ringdomaren ropade upp numret på hunden, insåg jag att det var Midde! Men vart hade Eva tagit vägen?!. Jag rusade ut till rastgåden och ropade, men ingen Eva och Midde. När jag kom tillbaka till utställningsringen såg jag till min lättnad att Eva och Midde var på plats....
Något som också var jättekul, var att Alfons viltspårskompis Gucci (Dagsländans Broder Tuck) blev bästa hane och han blev Champion efter bara fyra utställningar! Ett Super-Grattis!
Vad är det som gör att det är så roligt att gå på utställning med hunden? Självklart är det ju kul när det går bra, men lika roligt är det att träffa "gamla bekanta", som t.ex. Agneta och Anders med hunden Douglas. Vi har följt varandra både på utställningar och i viltspåret, antingen blir det ett grattis till "den andre" eller några uppmuntrande ord....
Likaså var det trevligt att möta våra "Mölnlycke-vänner", Gunilla med make och hunden Mynta. De har planer på att introducera Mynta i utställningssammanhang. Det känns som att Gunilla har blivit lika "såld" på hundar och alla dess aktiviteter som jag har blivit. Vi känner igen oss i varandra.
Vi hoppar över morgondagens utställning. Det är trots allt 20 mil fram och tillbaka. Vi får satsa på kommande utställningar som inte är för långt bort.
Birgitta var inte så glad på mig att jag klippt Alfons under magen och på bröstet, snaggat honom för mycket. Jag tyckte väl att det var praktiskt i slaskvädret, men måste erkänna att jag råkade klippa lite mer än vad jag hade tänkt.
Det är alltid roligt att träffa Birgitta! Hon är så gullig och generös med att berömma Alfons, vilket ju värmer. Det är konstigt, det här med hundar, likt sina egna barn bryr man sig och vill ju helst bara höra positiva saker om de små liven...Det återstår att se om domaren bojkottar den snaggade hunden eller ej...
Birgittas tik har precis fått nio stycken valpar. Förra valpkullen som började på "R" hjälpte jag till att hitta på namn på valparna (bl.a Ringo Star och Roxette), nu är det "S-kullen", som behöver namnförslag. Jag har redan börjat att fundera. Det är ju också så kul!
Pia hade fixat en agilitybana i manegen, desto större bana än vad hundarna tidigare hade provat på. Alla hundarna, av varierande raser, verkade tycka att det var "lattjo lajban", så även Alfons. Alfons var fokuserad och snabb. Emellanåt drabbades han dock av "nosmanin", då han för stunden glömmer bort allt runt omkring och bara måste nosa på just ett speciellt ställe, vilket väl är ganska rastypiskt. (?)
Det avslutades med att alla hundarna, var och en, fick köra en hinderbana. Hannah sprang med Alfons, medan jag var åskådare.
Det är ju så kul!!!
Tågresan var väl lagom kul men en mellanpudelflicka i samma djurkupé piggade ju upp. Dock fanns inget som kunde pigga upp Hannah och Kalle som på tonårsvis stönade plågat med jämna mellanrum i tolv timmar. /Janne