Här får hunden jobba med sin oslagbara nos. Den får söka en speciell doft på en sökbana med olika burkar.
Kursdetagarna bestod av fyra olika hundar med "hussar och mattar"-stora som små. Det var Pärla, en blandras med bl.a lab i sig, Kajsa, en jack russell, Lutche (vet inte hur det stavas), bichon havanaise (tror jag) och Alfons.
Det är alltid spännande att se hur olika hundraser jobbar.
Vi använde oss av klicker.
Hunden får först nosa på en burk, en s.k "smeller" , som innehåller ämnet som den ska söka efter, i det här fallet frolic. Nosa, klick, belöning. På sökbanan finns alltså burkar med frolic och utan frolic. Hunden ska nosa på alla och det gäller för föraren att klicka vid den burk som altså inte är tom. Så småningom ska hunden markera genom att t.ex sätta sig för att tala om att det i den burken finns frolic.
Från början plöjde Alfons genom banan. Han struntade i att lyssna till klickern och vänta på godis. Hans stora belöning var ju att få nosa. Så småningom lärde han sig i alla fall vad det gick ut på och var väldigt villig att vara till lags och snabbt sätta sig för att markera.
Kursen var stimulerande för både hund och förare och Lina var lika bra som tidigare, utgick från varje individ och försökte anpassa träningen därefter. Hon hade mycket huvudbry emellanåt, erkände hon.
Så kom då "Hundbalans", som övertog lokalen, för cirka ett år sen. Jag har kikat på en del av hundbalans kurser, men de kurser jag har varit intresserad av, har kursdagen inte stämt för mig.
Erna med lilla sheltiesen Alice hade anmält sig till hundtrix-kursen, som skulle gå av stapeln två lördagar i rad á tre timmar per gång. Det tyckte jag lät kul och hoppade på kursen i sista stund.
Vi var fyra hundägare med fyra hundar av olika raser, två tikar och två hanar, alltså väldigt jämställt! Vi hade väldigt trevligt och kursen var bra och lärorik, även om man hört mycket förut, skadar det ju aldrig med repetition. Kursledaren, Lina Bjurström, var väldigt duktig. Hon var pedagogisk och så där bra på att ta hand om alla och visa intresse för var och en, som är så viktigt, så att alla känner sig sedda, oavsett bakgrund och kunskaper.
Vi jobbade mycket med klicker. Jag har ju använt klicker tidigare, t.ex när jag tränade kantarellsök med Alfons, men nu gjorde vi det på ett lite annorlunda vis. Här skulle vi inte alls använda rösten till en början, utan enbart klicker och belöning, vilket kändes ovant. Hunden skulle lista ut själv vad den skulle göra och när det blev rätt, "klick" och godis. Inte förrän hunden kan momentet riktigt bra kan man lägga på ett kommando.
Lina berättade mycket om föregångaren till klicker-träning, Bob Bailey, en man från USA, som är en av världens främsta djurtränare, med mer än 40 års efarenhet inom djurs beteende och klickerträning. Han har tränat många olika djurarter. Lina berättade att hon hade haft förmånen att få gå en kurs hos honom i Dalarna på House of Learning . De hade klicker-tränat med höns...!
Vi fick i hemläxa att träna hunden med något vi ville att den skulle utföra. Alfons fick i uppgift att putta in en utdragslåda i köket. Han märkte snart att han fick belöning så snart han visade intresse för den utdragna lådan. Sen började han ta tassen på den och den sköts in en liten bit och sen lite till och till slut var den stängd. Därefter ville jag att han skulle putta med nosen istället för med tassen, som kan ge klösmärken, så då drog jag ut den övre lådan istället och snart listade Alfons ut hur han skulle göra. Nu har jag lagt till ett kommando.
Andra kursdagen följde Hannah med. Denna gång fick vi bl.a jobba med en "target-stick", en slags pekpinne av något slag, som ska vägleda hunden vad den ska göra...Vi hade fått i hemuppgift att ta med en sådan till andra kursdagen, vilket jag totalt hade glömt av. Istället fick jag låna en av Linas, som jag snart bröt sönder...! Vilken elev!!!
Ja, man inser ju att man faktiskt kan lära hunden i stort sätt vad man vill med en klicker och godis i sin hand. Till det behövs det dock en rejäl portion av träning och tålamod....
Kursledaren, Lina Bjurström
Vad pratar ni om?!
Ja, ibland blir ju saker och ting inte alltid som man har tänkt sig...
Vi visste att denna dag sulle komma. Efter avslutad tävlingslydnadskurs skulle kursdeltagarna få visa vad de lärt sig, genom att det ordnades med en fiktiv lydnads-tävling med en riktig domare som skulle sätta poäng efter förare och hunds prestation. Man hade fått välja på två dagar, den 30 maj eller denna dag. De flesta valde, liksom vi,
den 11 juni (tyvärr) Elva hundar var anmälda och alltså desto fler människor i publiken. Alfons fick startnummer 7. Under tiden hann nervositeten stiga för Hannah. Vi passade på att gå bakom huset för att värma upp. När inte Alfons verkade speciellt motiverad, tappade Hannah sugen och tyckte inte det var någon idé att ens göra ett försök. Det värsta är, när hon har kommit in på det spåret vet jag att hon är mycket envis och svårövertalad. Vet hon att det inte leder till ett bra resultat tycker hon inte att det känns meningsfullt. Vad gör man???! Jo, den oerfarna morsan får ställa upp...
Visst har jag varit med på lektionerna men bara som statist och aldrig fått någon coachning hur jag ska göra eller vad jag ska tänka på. Dessutom har ju jag hållit på med rally-lydnad den sista tiden, med en helt annan lekfullhet än den strikta tävlingslydnaden. Det var bara gilla läget och bjuda på sig själv och göra sina misstag, som man ju faktiskt lär sig av...
Alfons och jag samlade ihop 117 poäng, varav jag var skuld till en hel del avdrag.
Missade genast 30 poäng i platsliggning, när hunden bredvid Alfons reste sig och Alfons alltså gjorde detsamma. Toppbetyg 10 poäng i tandvisning (ett stående skämt i familjen nu, Alfons paradgren; tandvisning..!) Fritt följ i koppel, endast 16 poäng (avdrag 4 poäng för att jag valde att ha godis med här) p.g. a att jag drog i kopplet och Alfons nosade i backen. Detta måste vi träna på!!! Platsläggning under gång, 10 poäng. Jag var tvungen att ge dubbelkommando innan han behagade att lägga sig. Detta har Alfons varit suverän på, men är inte lika alert längre...Inkallning, 27 poäng, inte full pott p.g.a att jag "knixade" med benen. Det står som kommentar att jag niger, vilket jag är helt omedveten om och helt omedveten om att jag inte får göra. Men det räknas alltså som ett dubbelkommando. Tänk vad man lär sig. Ställande under gång, 24 poäng, Alfons tar ett par extra steg innan han stannar. Gripande av apport, 8 poäng, miss av mig igen p.g.a okunskap. Jag överlämnar apporten och står böjd och väntar på att ta tillbaka apporten. Här ska man tydligen överlämna apporten och resa sig upp mellan momentet. Ytterligare en lärdom. Likaså hopp över hinder står det att jag niger och poängen blir inte full pott därmed, utan
16 poäng. Mellan ett moment, när jag diskuterar något med domaren får Alfons för sig att han ska köra lite agility och klättrar uppför agility-pyramiden och ner igen. Ja, man kan inte säga annat än att dessa welshar är charmiga.
Helhetsintrycket ger inte mer än en sexa, vilket jag har full förståelse för...
Mia é för söt. Hon säger till Hannah att hon förmodligen hade fixat 20 poäng till och hade Alfons inte rest sig i platsliggning, så hade han klarat ett första-pris. Mia vet ju vilka kvalifikationer Alfons faktiskt har (eller i alla fall hade...), med rätt förare...
Jag är trots allt ganska stolt över att jag vågade mig ut på banan och utelämna mig själv. Vad hade jag att förlora? Ansiktet? Jo, visserligen, men jag fick ju faktiskt lärt mig väldigt mycket på mina misstag.
Dessutom har jag lärt mig att tjat inte leder till något bra Det är precis vad jag har gjort väldigt mycket på Hannah. Ska du inte träna med Alfons nu?!. Att blanda tävlingslydnad och rally-lydnad är inte heller att föredra. Båda de uppräknade sakerna tycks ha fått både dotter och hund att tappat gnistan för tävlingslydnad. Alfons var betydligt mer på hugget förut än han är nu. Det är bara att hoppas att båda hittar tillbaka...Min förhoppning är att försöka ta ett första-pris i lydnad på en officiell tävling, men jag har förstått att det förmodligen blir jag som får försöka ro det i hamn...
Så nu var det dags...Thomas, som är jägare och har erfarenhet av både jakt, eftersök och hundar, var det som höll i rodret för denna kurs och det gjorde han med den äran! För att få vara med på denna viltspårhelg krävdes att hunden hade klarat minst en etta i en öppenklass. De fyra deltagande hundarna; Selma, Sigge (Alfons bror), Nonook och Alfons har alla titeln viltspårchampion!
Kattie och jag fick stiga upp i ottan för att hinna till Hok (utanför Jönköping) till kursstart kl. 10.00!
Det var jättekul att återse Jessica och dessutom fick vi nu också träffa hennes mysige bror Christer, som också skulle medverka på kursen med sin hund, Nanook, en "australian shepard". Vi träffades alltså, liksom sist, på Hoks naturcamping, för att sedan åka vidare till ett närliggande skogsområde där Thomas redan lagt fyra avancerade spår, med bloduppehåll, återgång, spår som delade sig "mellan ko och kalv" m.m. Jag var lite orolig att Alfons skulle ha glömt en del av sina färdigheter, eftersom vi inte har tränat viltspår på länge, men det var snarare hos mig själv osäkerheten satt. Hur var det nu, armen i 90 gr. vinkel-"gummi-armen"...Men man kom ganska snart in i det och Alfons var heltänd! Jag fick bromsa honom ganska rejält.
Hundarna fick lite mjukstart med några kortare spår och vi tvåbenta varelser fick träna på att spåra upp saker på egen hand. Thomas hade nämligen lagt ut olika "fynd" på ett begränsat område, som vi skulle försöka att hitta. Fynden bestod av bla. en käke, en klövdel, hårtussar av älg m.m. Denna övning gick ut på att vi ska förstå hur man vid ett riktigt eftersök faktiskt letar efter fynd av djuret som har blivit skadeskjutet och hur man där kan dra slutsatser hur långt djuret kan ha hunnit. Blodets färg avslöjar om djuret har blivit träffat i hjärtat, i lungan eller i någon muskel och det är avgörande hur länge djuret kan leva och röra sig framåt. Även hårstrånas längd talar om var skotten kan ha träffat...
Efter att hundarna klarat av sina spår, fick vi lägga ytterligare spår för morgondagen. Vi fick ritning och instruktioner hur spåret skulle läggas. Två spår skulle korsa varandra, ett älgspår och ett rådjursspår. Christer och jag samarbetade i otillgänglig terräng i en mosse. Man fick nästan hoppa från en tuva till en annan tuva. På ett ställe trampade jag ned med hela stöveln i våtmarken. Det var spillning av vilt lite varstans. En rejäl prövning för hundarna med andra ord. Jessica och Kattie samarbetade med ett annat spår, också det skulle korsa mellan älg och rådjur. Spåren skulle få ligga till nästa dag.
Snacka om att vara sega efter en hel dag i skogen...Alla var vi jättetrötta, men så där behagligt trötta, när man känner att man har gjort något bra, varit ute i naturen och rört på sig och man vet att hundarna har fått jobba på det sätt som de älskar! Kattie och jag lagade lite mat i stugan, öppnade en flaska vin, som förblev halvtom...Tog en kvälls promenad i det vackra landskapet för att titta på kossorna i hagen och "de stora fåglarna" , men sen var det dags att krypa till kojs...
Efter cirka 18 timmar fick hundarna bekänna färg och gå spåren vi lagt! Thomas var nöjd med både våra och hundarnas insatser, men mest imponerad var han av Selma! Han har sett många hundar spåra, men sällan en så duktig spårhund som Selma, i lagom takt och helt fokuserad!! Kattie blev gråtmild...
Avslutningsvis fick hundarna pröva ett kort vildsvinsspår. Vi trodde att vi skulle se en helt annan respekt för spåret och försiktighet av hundarna..men icke, de körde på precis som tidigare, ingen skilnad...
Det var spännande att se hur olika raser spårade. Nanook, en australian shepard t.ex. ville gärna undersöka området ordentligt innan han gick vidare, medan Thomas hund, en wachtel, for fram som en raket...Där gällde det verkligen att lägga in bromsen...
Det var en kanon-helg! Jag kände att jag fick nytändning av viltspår och fick vidgat mina kunskaper och idéer. Det gäller ju bara att använda fantasin för att lägga lite avancerade spår och känna att både hund och förare utvecklas. Vi fick med oss rådjursklövar, älgkövar och vildsvinskövar, så nu ska här läggas spår....
För den oerfarne kan jag berätta vad rallylydnad är;
Rallylydnad startades av en man i USA, där den idag är en officiell tävlingsform, till skillnad från i Sverige. Här finns det bara inofficiella tävlingar, men det kommer förmodligen att bli en förändring av det i framtiden.
Förare och hund följer skyltar som anger vilka moment som ska utföras. Rallylydnad är mindre strikt än tävlingslydnad. Här får man prata med hunden, ge beröm, visa med tecken, till skillnad från tävlingslydnad. Däremot får man inte dra i kopplet, vidröra hunden eller ge godis. Man samlar poäng utefter banan hur väl ekipaget utför det hela. Glädje och samarbete spelar en viktig roll...
Eftersom jag har "tjänstgjort som statist" vid tävlingslydnadskursen har ju även jag försökt att pröva på vissa moment hemmavid. Därför var lite svårt att vänja sig av med vissa kommandon, såsom fot, som används när hunden ska sätta sig bredvid på vänster sida och även börja gå framåt i linförighet. Nu fick jag tänka på att ändra kommandona till "sidan", och "framåt" just för att Alfons ska lära sig att skilja mellan tävlingslydnad och rallylydnad. Det kändes faktiskt också knepigt att få tillåtelse att visa med handen och att få prata med hunden obehindrat.
Denna avslutningsdag fick vi gå en bana, en i taget. Alla klarade det bra efter sin förmåga! Även Alfons och jag lyckades skilja på höger och vänster!!
Innan vi dock skulle få godkänt och få vårt slutgiltiga diplom, skulle ekipagen avsluta med en övning inomhus genom att gå en åtta mellan några koner där det låg godis ovanpå. En baggis, tänkte jag i mitt stilla sinne. Det klarar Alfons lätt som en plätt. Men ack vad jag bedrog mig. Just då var både den väldoftande (?) mattan och konerna mycket mer intressanta än vad matte var. Jag förskte göra allt för att få min hunds uppmärksamhet. Ja, till slut gick han med på att ägna mig ett ögonkast...så även vi fick vårt diplom...
Med en trevlig kursledare och trevliga kursdeltagare, kunde ju kursen inte bli annat än just trevlig!!!
Tack, för det, alla inblandade!!
Nedan följer några bildbevis med ekipagen "in action"...
Hannah är det ju som har huvudansvaret för Alfons på denna kurs, men just den här första kursdagen (eller snarare kväll 19.30-20.40) hade hon en fruktansvärd huvudvärk, så det blev jag som fick ta över.
Jag kände mig "ringrostig", men det var bara att försöka göra så gott man kunde. Vi gjorde övningen "stjärtinsnurr"
(Hunden ska alltså följa dig tätt intill, när du går runt ett varv). Jag kände att jag blev lite yr i huvudet och hade ingen aning om hur det såg ut eller om jag gjorde rätt. Helt plötsligt hör jag Mia, kursledaren, säga; "Titta på Alfons och se hur han gör, så ska man göra" . Jag fattade ingenting...alla tittade på oss, som någon slags förebild. Det berodde förmodligen inte så mycket på min insats, utan på vår duktiga hund!
Kursdag 2, var Hannah tillbaka vid "rodret". Det var endast tre hundar med förare denna kväll, så det var i det närmaste en privatundervisning.
Mia är fantastisk! Hon är en otroligt duktig pedagog, får alla att känna sig viktiga och duktiga. Även för den som inte lyckas fullt ut, tar hon fram det där lilla som är bra och förstorar det. "Titta, såg ni, hur mycket bättre det gick", säger hon med entusiasm i rösten...
Det märks att Alfons tycker att det är kul. Han är verkligen "på hugget".
Sen hur det ska gå på en riktig tävling, återstår att se...
Kurshelg i Hok, genom "Hundens Val" (8/11-9/11)
Väckarklockan ringde kl. 6.00 på lördag morgon. Det var bara att sega sig upp för att packa färdigt det sista, innan vi begav oss till Hok, utanför Jönköping. Hannah, Alfons och jag åkte i en bil och vårt ressällskap åkte i en annan bil. Vårt ressällskap bestod av Kattie, hennes syster Camilla, Sara, 13 år och hundarna, Selma och Bamse.
Jag var mycket lycklig över att kunna använda min nyinköpta GPS, som jag så väl behöver. Jag försökte lägga in adressen till "Hoks Naturcamping", där vi skulle övernatta och bo i stuga och där kursen också skulle vara, men GPS:en hittade inte den adressen. Istället fick jag försöka med adressen till "Hoks herrgård", som jag förstod måste ligga i närheten. Mycket riktigt, det gjorde den, men därmed fick vi de sista två kilometrarna själva läsa på kartan.
Vi hann lagom till kursstarten kl. 10.00.
Kursledaren, Jessica Lekström, som för övrigt är matte till Alfons bror, Sigge, hälsade oss alla välkomna.
Kursdeltagarna bestod av sex hudar av varierande raser och nio personer, sex vuxna och tre ungdomar.
Det var en lärorik helg med många nya roliga aktiviteter och en del andra bekanta övningar.
Första dagen fick vi bl.a pröva agility i skogsterräng, vilket ju var en ny upplevelse. Vi tränade lydnad, tips på inkallningsövningar m.m. Vi fick lära oss hundmassage...och mycket mer.
Andra dagen var det olika spårövningar; personspår, appellspår och viltspår. Jennie, som har tränat appellspår med sin rottweiler, Brasse, fick göra en uppvisning för oss andra.
Jag testade också att dra en kråka utefter marken, som sen Alfons fick spåra efter. Han blev alldeles till sig "i trasorna" innan han fick komma iväg. När han väl var framme vid fågeln var han väldigt försiktig och nosade nyfiket, men ville inte gärna bita i kråkan.
Det var en mycket lyckad helg med trevliga deltagare och en mycket bra kursledare. Jessica är generös och okomplicerad och det är lätt att tycka om henne på direkten. (Jag minns, när vi första gången stötte på varandra på en hundutställning och hon kom glatt fram och presenterade sig och Sigge). Dessutom fungerade det jättebra för oss som delade stuga.(Inte illa, fem "tjejer" och endast ett "badrum"...). Den som kanske inte tyckte att det fungerade fullt ut var förmodligen Bamse, en nioårig blandras, som var tvungen att stå ut med "dårarna" Alfons och Selma. Alfons var helt fixerad vid Bamse och ville inte låta honom vara i fred. Till slut var Bamse, med all rätt, tvungen att säga ifrån på skarpen. Hoppsan, Alfons smög utefter väggen, bakom gardinen och la sig under en av sängarna i ett av rummen. Där blev han liggande. Vi kunde inte låta bli att gapskratta, han såg för rolig ut...
Så TACK, säger jag till alla inblandade för en superhelg!!!
Tävlingslydnad
Idag (31/8-08) startade en kurs i tävlingslydnad på NyaVarvets hundskola, som Hannah och jag anmält oss till.
Hannah är det som har huvudansvaret för Alfons övningar, medan jag håller mig lite bakom "kulisserna". (Mitt huvudansvar är viltspårandet). Hannah är väldigt duktig gällande lydnaden med Alfons.
Mia och Eva håller i denna kurs tillsammans och de är lika entusiasmerande som vanligt.
Det var sammanlagt åtta hundar med på kursen; en vit schäfer, en borderterrier, en soft coated weaten terrier, en spansk gatuhund, en isländsk fårhund, en blandras, en ungersk viszla och en welsh (Alfons), "en salig blandning" med andra ord och i varierande åldrar. Övningarna bestod av fotposition-återgång, hopp över hinder, sitt kvar och ligg kvar, ingångar (hunden sätter sig snyggt bredvid matte/husse), stå/stanna, gå med kontakt, apportering och tandvisning. Domaren ska alltså titta på tänderna utan att hunden ryggar tillbaka. En "baggis" för Alfons som varit på hundutställning ett antal gånger.
Alfons skötte sig galant. Han höll sig lugn bland de andra hundarna och var en läraktig elev. Vissa övningar kan han bra redan, såsom gå med kontakt, ingång m.m. Detta har vi tränat med vår "personliga tränare", Eva fr. Shenglins Kennel. "Fröken Mia" blev mäkta imponerad av Alfons och utbrast "Han é ju dunder".
Det som Alfons mest behöver träna på är att stanna i farten och stå kvar. Han vill gärna sätta sig.
Ännu en härlig och rolig dag med hunden att lägga till handlingarna.
Viltspår
Viltspår är en av Alfons
favoritsysselsättningar!
Genom Welsh-klubbens
kontaktperson för Göteborg, Birgitta Thoresson (som
förresten är Alfons privata frisör), fick vi
förfrågan om vi ville vara med att prova på Viltspår
för en dag. Självklart nappade vi på det.
Vi var ett
gäng hundägare med hundar, som träffades hos Kent
Andersson och Ann Billing i Romelanda, utanför
Kungälv. Hos Kents och Anns hem kände man sig genast
varmt välkommen!
De började med att informera om
viltspår och sen fick hundarna och deras förare
visa vad de dög för. Enligt Kent är Welsh och
andra Springer Spaniels "outstanding" vad
det gäller viltspår. Så upp till bevis!
Vi var alla
övertygade om att just vår hund skulle rusa in i
skogen och inte alls ta sin uppgift på stort allvar,
utan vara lika livlig och busig som vanligt. Men ack vad
vi bedrog oss. Vi blev alla lika förundrade och
imponerade över vilken koncentration och vilken
skicklighet hundarna visade.
Det är verkligen spännande med viltspår. Man är helt i "händerna" på sin hund och man måste förlita sig helt och hållet på den. Det gäller att "läsa " hunden, så man har koll på att det verkligen är blodspåret den följer och inte något annat, vilket ju är en träningssak.
De flesta av oss tackade ja, att vi ville fortsätta att träffas fem söndagar framåt och träna viltspår.
2007-10-20 gjorde de fem hundarna, Smilla, Douglas, Alix, Gucci och Alfons anlagsprovet och alla klarde det galant! Vilken lycka!
När Alfons skulle göra sitt första öppna spår gick det mindre bra. Han var väldigt vimsig och nosen var långt ovanför marken. Han hade noll koll. Spårförmågan var som bortblåst. Veterinären konstaterade förkylning och trolig noskvalster. Alfons fick pencellin och efter ett par veckor var han sig lik igen och dammsög åter gatan.
Alfons kunde tyvärr inte vara med på det ordinarie öppna provet den 24 november 2007. Grattis till Smilla och Douglas som blev viltspårschampinjoner den dagen!
Kantarellsök
Vi har också gått en kurs i kantarellsök på Hundens Hus i Göteborg, vid Slottskogen. Även detta tycker Alfons är jättekul.
Alfons förstår sin uppgift och markerar genom att sätta sig när han har hittat en kantarell, som man har lagt ut på flera olika kluriga ställen. Det gäller att vara snabb med klickern och att snabbt ge belöning, innan Alfons har hunnit att nafsa i sig svampen.
Agility är superkul, tycker både Alfons och Hannah! De har genomfört en nybörjarkurs och en fortsättningskurs på Hundens Hus i Mölnlycke. Den som håller i kursen är Pia Myrseth, som är ett energiknippe och mycket entusiasmerande. Hon har förresten själv en kennel med ett antal Welshar, Dagsländans Kennel.
Läger
Svensk Brukshundsklubben, ordnade med ungdomsläger med hund, på Solvikens Fritidsgård, Töllsjö,utanför Bollebygd, över en helg i augusti 2007. Hannah och Alfons var med på detta läger. Det var fullspäckat program, med massa roliga aktiviteter såsom, lydnadsträning, agility, freestyle, spår, junior-handling, m.m., m.m.
Det fanns en Welsh
Springer Spaniel till, förutom Alfons, på lägret.
Naturligtvis började de båda Welsh-ägarna prata med
varandra och kom ganska snart fram till att hundarna var
bröder!!! Abbe var i själva verket "Shenglins
Ivanhoe Zaving You".
På söndagen var ungdomarnas
föräldrar välkomna att hälsa på. Deltagarna fick då
visa upp allt de hade lärt sig på lägret. De var
jätteduktiga! Vi hade då förmånen att få träffa
Abbes familj, som man genast kände samhörighet med.
Kanske är det så, att hundrasen speglar familjen.
Tyvärr har Abbe lämnat jordelivet. Han blev offer för en nyårsraket, nyårsafton 2007. Det är fruktansvärt sorgligt. Vi lider med Familjen Hulling.
Som nämndes ovan , fick ungdomarna prova på junior-handling med hundarna. Lägret ordnade med en individuell tävling, med "riktiga" domare. Av cirka 35 st ungdomar lyckades Alfons och Hannah ta sig till en hedersvärd 2:a plats! Bra jobbat, båda två!!
Valpkurs och lydnadskurs
Vi har gått valpkurs och lydnadskurs på Nya Varvets & Ggb:s Hundskola i Göteborg.
De båda hundinstruktörerna Maria (Mia) och Eva är två
positiva och härligt inspirerande pedagoger. Alla får känna
sig delaktiga och man behöver inte skämmas om man inte lyckas
så bra. Vi är alla där för att lära oss. Och vi lär oss
jättemycket; hundpsykologi, koppelträning, "gå
fint", inkallning, "sitt kvar", "gå förbi
hund", stopp, m.m,.m.m. Det gäller bara att praktisera allt
man lär sig och träna och åter träna.
Under valpkursens sista kursdag skulle hundarna visa upp en cirkuskonst, som de fått tilldelat sig för några veckor sedan.Alfons fick "backa", som sin cirkuskonst, vilket anses vara en ganska klurig uppgift för en hund att lära. Men eftersom Alfons är en väldigt lättlärd hund, lärde han sig ganska snart kommandot. Alfons gjorde succé när han backade flera meter bara genom att Hannah endast sa ordet "backa", utan att gestikulera..