Varför vi valde en Welsh...?!

Att välja hundras var ju inte det lättaste, visade det sig. Vi är fyra i familjen, med fyra olika viljor, tycke och smak. Jag ville ha en hund i mellanformat, kanske en Cocker Spaniel. "De é ju så söta". Det var ungefär min inställning från start. Janne som har vuxut upp med en Golden Retriever och varit ägare till en Groenendal hade inte samma uppfattning. Han ville ha en hund som man får "jobba lite med", som kräver mer fysisk ansträngning än en Cocker. Hanna längtade efter en Grand Danois och Kalle önskade sig en Berner Senner. Ja, önskemålen gick isär. Hanna lånade mängder av böcker på biblioteket om olika hundraser och dess egenskaper och studerade dessa flitigt.

Så småningom hittade vi en länk på nätet, där man kunde lägga in önskemålen från hela familjen och sen se vilken ras som rekommenderades. De önskemål vi kunde enas om var;

• En bra familjehund, som inte endast tyr sig till en person
• Glad och vänlig, ej vaktinstinkt
• Lättlärd
• Aktiv
• Inte för mycket pälsvård
• Bra "agility-hund"

Welsh Springer Spaniel var en av hundraserna som "dök upp" som rekommendation. Hela familjen tyckte att den såg trevlig ut och ju mer vi läste på om den, desto övertygade blev vi att det var rätt ras för vår familj. Genom Welsh Springer Spaniels, WSSK:s, hemsida lyckades vi få kontakt med Grimmhill´s Kennel utanför Kungsbacka och de hade vänligheten att bjuda in oss, så att vi fick träffa hundarna. Efter besöket var vi "sålda". Visst kändes det helt rätt med en Welsh! Grimmhill´s hade inga valpar till salu, vid det tillfället. Deras tik hade varit skendräktig, så det "bidde" inga valpar...

Det blev istället Shenglin´s Kennel, i Åskloster, utanför Varberg, där vi hittade vår Alfons!

Monika Fors är det som driver den kenneln, numera tillsammans med Eva Schultz. Visst kändes det rätt med Shenglins Kennel, Monika som har hjärtat på rätta stället för både människor och djur.