VILTSPÅR

Trötta hundar efter spårprov (Figge & Nellie)		 Båda mina hundar har godkänt anlagsprov i viltspår. Kajsa klarade det hösten 2005 då hon var drygt 11 år vilket jag är mycket stolt över.
Skanken SKA bäras! (Figge)

 
Egentligen borde inte den här sidan ligga under Figge sida. Kajsa är den som är spårhund i familjen. Det är den enda träningsform som Kajsa är riktigt motiverad för at göra. 
Men det är först nu som matte har kommit på det. Tänk om vi hade börjat tidigare.

Figge och jag har gått kurs. Det var labbeklubben som anordnade den. En jättebra kurs och där var inte enbart labbar utan alla möjliga raser.
Första spåret som lades var ett rakt spår. Skanken är bunden i ett snöre som man håller i handen och drar efter sig. Blodet (som är nötblod) ligger i en flaska med "stänkpip". Blodet droppas sedan med jämna (och i början täta) avstånd. När detta är klart får spåret vila.
Figge spårar. Det går mycket långsamt och han är väldigt noga.		 Så var det dags för Figge att prova. En av instruktörerna gick med och berättade hur vi skulle göra. På med selen och linan och sedan visade matte spåret för Figge. Sen var det bara att vänta. Figge nosade och nosad. "intressant det här". Han gick ett steg, nosade, nosade, gick ett steg...... Efter 20 meter så vände han helt plötsligt ut i en cirkel. Vart skulle han nu funderade vi över??? Jo han gick runt och tog OM en bit. Man måste ju vara noggrann.

Det tog Figge drygt 20 minuter att gå ett spår på 50 meter. Han var absolut den långsammaste hunden men han var spårnoga.

Vi hade under den här kursen inte alls det problem som många andra hade. Att det gick för fort så att de som gick efter i "snöret" inte hann med.

Som tur är så har tempot ökat med tiden men han är tyvärr fortfarande för långsam.
Tillbaka till Figge