******** VÄSTGÖTASPETS ********

****Tillbaka***

Bakgrund, historia, användning

Utdrag ur Marianne Gustafsson, Nossebro,Avhandling, egen utgivning, 2004 juli. Copyright.

Västgötaspetsen är en gammal svensk lantras. Den är unik genom sina korta ben, medfödda stubbsvans och fascinerande historia. Västgötaspetsen anses vara en av de genuint svenska raserna, en av våra äldsta inhemska hundraser. Benfynd har bekräftat att typen är känd sedan vikingatiden. Med nuvarande utseende är den omvittnad sedan slutet av 1800-talet med en fast förankring i det gamla bondesamhället på Västgötaslätten – i rollen som gårdshund, väktare och vallhund, ett viktigt nyttodjur i lantbrukets tjänst.

Den har passat gårdens höns för räven, fångat en och annan råtta, agerat barnvakt, talat om när främlingar anlänt och över huvud taget givit hals när inte allt stått rätt till. Den var en liten hjälpreda som föste hem djur från betet, var med vid småviltjakt, vaktade reviret och registrerade minsta förändring.

Rasen blev 1942 en kynologisk sensation när den upptäcktes och räddades från utdöende. Äran av att ha fått västgötaspetsen erkänd och registrerad som svensk ras tillkommer greve Björn von Rosen som uppmärksammade förekomsten av denna spetshundstyp. Genom initiativ till en inventering av det kvarvarande beståndet i Västergötland och framför allt på Varaslätten fick han fram ett litet men i typ tämligen enhetligt material för ett planmässigt avelsarbete. Det praktiska avelsarbetet låg främst i händerna på rektor K G Zetterstén.

Utbredning

De kortbenta, stubbsvansade spetsarna från Västergötland var eftertraktade som vallhundar Den västgötska vallhundstypen var sannolikt allmänt förekommande i hela den skaraborgska slättbygden under 1880-talet. Många vittnesbörd har bekräftat dess huvudsakliga utbredning just här, och att dåtidens ”avelsarbete” sköttes av de västgötska vallhundarna själva. Björn von Rosen såg västgötaspetsen talrikt förekommande i trakterna runt Vara under 1920-talet. ”Den lilla lågbenta, spetsörade, kortsvansade vallhunden med den trevligt förnumstiga uppsynen travade förståndigt med hästlassen som gick på vägarna mellan Vara, Tråvad, Kvänum, Jung och Edsvära”. Typen var så självklar och allmänt förekommande att ingen hade en tanke på att det faktiskt uppstått en ras. I början av 1940-talet förekom allt oftare inslag av främmande raser i hundarna, inte sällan av collieblod.

Ursprung och användning

Västgötaspetsen har formats av ”naturligt urval” under en tid då de starka, friska och intelligenta överlevde och fortplantade sig. Rasen utvecklades spontant genom att individerna inom ett begränsat område med likartade betingelser parade sig med varandra då de möttes vid mjölkbord och spannmålsmagasin eller sökte upp varandra över åkrarna. En riktigt genuin lantras, en byracka, som ingen hade råd eller tid att ägna sig åt. Den fick klara sig bäst den kunde och ägde sitt berättigande i att vara en trogen följeslagare till människan som alert och vaken gårdshund och en duktig vallhund till boskapen.

Hunden var ett nyttodjur. Den bodde och åt i lagården med djuren. Hunden skulle valla gårdens kor, den skulle se ut som farfars hund, den skulle vakta gården och varna för inkräktare. Det var de urvalsprinciper som gällde bland dåtidens bönder. Om inte dessa villkor uppfylldes togs hunden bort på ett tidigt stadium. Hunden var ett arbetsredskap och det fanns inte utrymme för sentimentalitet. Urvalet blev så nära det naturliga som möjligt, endast de bästa exemplaren fick överleva och gå i avel.

Mentalitet

Västgötaspetsen har ett livligt temperament, snabb uppfattnings- och reaktionsförmåga, är lyhörd och signalsäker med både folk och fä, en aktiv mångsysslare med starkt kontrollbehov, initiativrik, trogen och kontaktsökande och har ett påtagligt behov av kroppskontakt.

Dess värdefulla och högt skattade egenskaper som intelligens, följsamhet, energi, arbets- och samarbetsvilja, flockkänsla, vänlighet och vaksamhet är alla ett resultat av västgötaspetsens ursprung, livsvillkor och användning; som gårdshund och väktare med vallningsinstinkt och –intresse.

Rasen har i likhet med andra nordiska spetsar en tidig mental mognad. Dess höga intellektuella kapacitet kombinerad med vilja och energi medför att den har lätt för att jaga upp sig. Den kan vara lättstressad och känslig för höga ljud. Den har en stark integritet när det gäller den egna kroppen, den är rädd om tassarna och reagerar på saker som fastnar i pälsen, på fasthållning eller andra intrång i den privata sfären. Lyhördhet och medfödd samarbetsvilja gör den känslig för krav och tvång.

Västgötaspetsen använder gärna sitt arbetssätt vid lek med andra hundar. Den nafsar, stirrar eller vill agera ”polis”, dvs styra och ställa som med djurflocken, vilket kan skrämma hundar av andra raser och orsaka bråk.

Räddad från utrotning

Det var närmast en slump som 1942 sammanförde de båda männen Björn von Rosen och Karl-Gustav Zetterstén i det gemensamma projekt som senare skulle rädda rasen åt eftervärlden. Den gamla lantrasen från Västergötland var då nästan utrotad genom uppblandning med importerade hundraser som hunnit spridas till landsbygden

. Den lilla stammen var lokaliserad till Varaslätten och uppgavs lämna utmärkta vallare. Björn von Rosen kallade den provisoriskt för västgötaspets. Han sökte förgäves efter äldre eller nyare uppgifter om hundarna från arkiv eller fotoalbum. Ett par veckors inventering resulterade i sex tillräckligt typiska exemplar. Rasen godkändes av Svenska Kennelklubben efter en mönstring på utställning 1942 i Göteborg. Men det fanns fler hundar. Ofta sågs i traktens tidning annonser om ”små grå, kortbenta och kortsvansade vallhundar”. Alla som hade kor behövde ju en vallhund. De stubbsvansade från Västergötland hade rykte om sig att vara särskilt duktiga.

Endast tre av de funna exemplaren fick betydelse i aveln, och under de närmaste åren kunde ytterligare hundar föras in i stamboken. Självklart fick tät inavel tillgripas i början. Trots detta har rasen bibehållit sin sundhet med lång livslängd, lätta födslar, tålighet, initiativförmåga och goda vallningsanlag. Typen befästes snabbt utan att rasens goda vallhundsinstinkter gick förlorade, vilket togs som bevis för att man funnit en mycket gammal ras.

Stamboken hölls öppen för nytillskott fram till och med 1970.

När rasen fick egen standard 1943 byttes von Rosens ursprungliga arbetsnamn västgötaspets ut mot svensk vallhund. 1952 återtogs det ursprungliga namnet västgötaspets.

Alla i dag levande västgötaspetsar kan genom stamtavlan härledas till det fåtal djur som tillvaratogs 1942. Rasen har exporterats till bland annat England, Australien, Finland, Holland, USA och Canada. Samtliga härstammar från den tillvaratagna lantrasen från Västergötland. Rasens officiella namn är västgötaspets (vastgotaspets). I engelskspråkiga länder utom FCI kallas den swedish vallhund.

Stubbsvansen

Stubbsvansen hos västgötaspetsen är ett resultat av naturens eget urval. Detta särdrag hos den gamla lantrasen är omvittnat sedan 1800-talet och är troligen äldre än så. Att stubbsvansen uppstått och överlevt genom århundraden bevisar att dessa hundar haft så många livskraftiga egenskaper att de överlevt ett naturligt urval - den tuffaste selektionsmetoden av alla.

Stubbsvansen var så talrikt förekommande att man förr trodde att endast de stubbsvansade var ”riktigt äkta” västgötaspetsar. Denna uppfattning är så djupt rotad att den ännu lever kvar på den västgötska landsbygden. Stubbsvansen är sedan gammalt förknippad med rasen. Den har förbryllat och fascinerat och därmed betytt mycket i arbetet för rasens bevarande. Stubbsvansen har därför ett kulturhistoriskt värde vilket Specialklubben för Västgötaspets (SKV) slår vakt om.

En överlevare

Aveln inriktades i början på att välja bort inslag som man antog hade tillkommit genom inblandning från andra raser, bland annat ljusa ögon och vita tecken. Extremt krokiga framben (rokokoben) vilket är en vanlig följd av chondrodystrofi (dvärgväxt) valdes också bort i aveln, samtidigt som bra vallningsanlag, stubbsvans och grå färg prioriterades. (Numera accepteras många färgnyanser.) Utöver denna hårda gallring försvann mängder av tänkbart avelsmaterial genom naturlig avgång då valpsjukan grasserade fritt utan vaccin. Den västgötska traditionen med lösgående hundar minskade också avelsbasen genom att många blev överkörda - både i trafiken och av den egna traktorn på gården. Att rasen överlevt den snäva inaveln och den hårdhänta gallringen för olika egenskaper med bibehållen hälsa talar för att rasen ursprungligen måste ha varit genomsund och besuttit en okuvlig livskraft

Vill du läsa hela Marianne Gustavssons Avhandling hittar du den HÄR
Rasstandarden hittar ni här